Inte en krona till i EU-avgift – banta i stället

Ytterligare 15 miljarder per år sägs det att Sverige ska betala i EU-avgift. Det är ingen struntsumma, utan mer än vad garantipensionerna kostar. Totalt skulle medlemsavgiften efter en sådan höjning landa på 55 miljarder – vilket är mer än vi la på försvar och samhällets krisberedskap 2018.

Det måste bli slut på det eviga, osunda höjandet – särskilt som EU inte alltid verkar ha så bra koll på hur pengarna används.

Enligt olika granskningar är det oklart om medel som betalas ut från den regionala utvecklingsfonden gör den nytta som det är tänkt. ”Man vet vad pengarna går till men man vet inte vad pengarna leder till”, konstaterade Johannes Henriksson från Ramboll (Ekot 23/4).

Dessutom fuskas det. I juni avslöjade EU:s antibedrägeribyrå Olaf att det hade fuskats med rekordhöga 31,9 miljarder ur unionens budget 2017. Fusket bestod till betydande del av att ligor slussade containrar till länder där tullen är slappare. Men även inom forskning hade bedrägeriet blivit ”en allt lukrativare affärsmodell för fifflare där personer, forskningsinstitut och företag lurar till sig EU-pengar för akademiska utbyten som aldrig äger rum eller projekt som inte förverkligas”.

Utöver bidragshanteringen kan man gott kritisera en rad utgifter som inte är enorma i sammanhanget, men väl symboliska.

EU-parlamentets ledamöter får exempelvis 45 000 kronor skattefritt i månaden i ”kontorspengar”. Det krävs dock inga redovisningar av kvitton, och vi som betalar har inte rätt till insyn enligt en dom i EU-domstolen, då det skulle vara ”integritetskränkande”.

Även det månatliga flyttandet av politiker och papper mellan Bryssel och Strasbourg förtjänar att än en gång kritiseras, eftersom det kostar minst två miljarder om året.

Ja, med en gigantisk budget finns ofrånkomligen risk för att pengar hamnar snett, och då är det extra viktigt med noggranna kontroller. Att sådana inte utförs på ett tillfredsställande sätt gör att vi ska vara extra skeptiska till en höjning av vår egen avgift.

Sverige är redan idag ett av de länder som betalar mest, särskilt i relation till vad vi får igen. Visserligen är syftet med fonderna att fördela pengar från rika till fattiga, men går det överstyr?

Risken med bidrag till företag och regioner som inte går runt på egen hand är även att man snedvrider konkurrens genom att gynna vissa framför andra, samt minskar incitamenten att genomföra reformer.

Alla svenska partier i parlamentet är emot en höjning, förutom L, C och FI.

Liberalerna menar att EU:s budget behöver öka. Detta för att effektivt bekämpa internationell brottslighet och terrorism, ha en fungerande gränsbevakning samt bekämpa klimatutsläppen, enligt Jan Björklund (L).

Men var finns kritiken mot slöseri? Man är ju knappast emot EU bara för att man är positiv till kontroll. Tvärtom. Varje bortslarvad krona minskar folks vilja att stanna i EU, så att hålla i pengarna är ett sätt att värna om samarbetet.

Centerpartiets Fredrick Federley är beredd att höja avgiften och antydde i en intervju att kritikerna var populister, för hur kan man kräva större EU-ansvar för migration och försvar om man samtidigt inte vill skjuta till mer pengar?

De många bidragen kan naturligtvis inte dras ner från en dag till en annan; det skulle drabba Europas jordbrukare hårt, då de har anpassat sig efter det politikerskapade systemet. Men i lugn, sansad takt bör de lära sig stå på egna ben. Till sin hjälp kan de svenska företagarna få lägre skatter och mildare restriktioner.

Var rädd om EU, var rädd om frihandeln och freden. Slarva inte bort samarbetet med slarv.