Jämställdhetsmyndigheten borde skämmas över sin satsning på menscertifiering

Ledare Artikeln publicerades

Att satsa våra skattepengar på att informera om mens är enorm felprioritering. Den som vill förstärka kvinnors ställning i samhället sliter sitt hår när pengar och energi går till trams.

Den nya Jämställdhetsmyndigheten har fått i uppdrag att dela ut 42 miljoner kronor till olika projekt, bland annat för att organisera kvinnor. Till exempel har 530 010 kronor gått till organisationen Mensen för projektet “Menscertifiering av arbetsplatser”.

I ansökan konstateras att menstruation idag är ”omgärdat av ett starkt tabu, som leder till en utbredd tystnadskultur och okunskap”. Detta får ”konsekvenser för menstruerandes levnadsutrymme”. Tydligen känner 22 procent av Sveriges kvinnor sig obekväma med att använda ordet mens i ett samtal med en vän, och sju av tio pratar inte med sin partner om saken.

Organisationen undrar varför det är så tyst om denna extremt vanliga kroppsfunktion. ”Hur kan det påverka en menstruerande person när menstruella besvär ses som en svaghet och något att dölja? Hur påverkar det samhället i stort?”

De konkreta förslag man kommer med är att göra arbetsplatser mensvänliga. Det kan betyda att arbetsgivaren erbjuder mensskydd, menshygien, vilorum, eller värktabletter. Det kan också handla om att de anställda uppmuntras att jobba hemma några timmar, skriver Mensen i ansökan.

Suck, suck, suck. Jag vet inte var jag ska börja. Visst kan man få informera om mens om man vill – det står varje människa fritt att ägna sitt engagemang åt det som hen brinner för – men varför ska skattepengar läggas på det här?

Att tjejer inte sitter och pratar om mens i fikarummet är väl inte så konstigt. Pratar vi om magproblem? Om svamp i underlivet? Om finnar? Nageltrång? Nej, det är ganska mycket som folk håller för sig själva och inte har behov av att babbla om offentligt. Det är knappast statens kärnuppgift att få kvinnor att öppna sig för sin partner om att de blöder mellan benen. Eller?

Organisationen hänvisar till arbetsmiljölagen som säger att arbetsförhållanden ska anpassas efter människors olika förutsättningar. Men att pressa arbetsgivare att dela ut värktabletter till dem som har mensvärk är kanske en fråga man kan ta med sin chef ? Det är inte diskriminering att en kvinna inte får tamponger på jobbet; att kalla det diskriminering är en djup förolämpning mot den som är diskriminerad på riktigt. Det framställer kvinnor som hjälplösa mähän som behöver statens hjälp för att våga säga MENS. Jag skäms. Vem vill anställa kvinnor till slut om vissa springer omkring som primadonnor och kräver överdrivna rättigheter?

Och framför allt, varför ska över en halv miljon kronor gå till detta projekt? Om den som vill höja kvinnors ställning tar fram ett blankt papper och börjar kläcka idéer, skulle då menscertifiering bli en av de vinnande sju?

Och om man som politiker vill visa vördnad för skattebetalarnas pengar och sköta de viktigaste uppgifterna, skulle då frågan om att kvinnor inte törs säga MENS prioriteras?

En undersköterska behöver jobba och betala inkomstskatt i 6,5 år för att skrapa ihop en halv miljon som staten kan lattja med. Pengarna skulle räcka till att anställa henne i över ett år. De skulle också kunna ge en pensionär garantipension i 5 år.

En halv miljon kronor är inga småpengar.

Som skattebetalare blir jag rasande. Som feminist blir jag förkrossad.

Feminister har genom flera hundra år kämpat för att kvinnor ska få rösta och ses lika inför lagen. De har slagits för aborträtten och sett till att våldtäkt inom äktenskapet förbjudits. Kvinnor har börjat utbilda sig, klättrat i hierarkierna och könsrollerna har blivit mjukare i kanten. Me too-rörelsen och popkulturens ”girl power” har lärt enskilda att fräsa ifrån, ta för sig, se sitt värde. Allt detta är betydelsefullt arbete.

Det som vår Jämställdhetsmyndighet gör är i jämförelse löjligt. Vad sjutton håller de på med? 42 miljoner ska delas ut under 2018. Till vad? Svamligt formulerade bidragsansökningar från elitkvinnor som faktiskt borde lära sig att stå på egna ben, gå i rehab för sitt bidragsberoende.

Men det är dessvärre symptomatiskt. Regioner lägger hundratusentals kronor på att normkritisk granska regioners hemsidor. MSB har för 10 miljoner undersökt hur ”genusgrundande normer och maktrelationer” påverkar aktörer i en samhällskris – men det fanns inga brandflyg i sommarens eldkris. Fredrika Bremer-förbundet fokuserar på bokstaveringsalfabetet även ska innehålla tjejnamn.

Det blir som att gnälla över en bruten nagel mitt i ett krig.

För feminister finns nämligen en betydligt angelägnare kamp att ta. Hundratusentals flickor och kvinnor i Sverige lever i hederskulturer. De hålls hårt av sina familjer och många gifts bort, könsstympas, tvingas täcka kroppen och förvägras att umgås med killar i klassen.

Inte en krona av Jämställdhetsmyndighetens pengapåse tycks ha gått till arbetet med att befria dem. Våra politiker borde skämmas för att låta det här projekt- och föreningsbidragstramset få fortgå. De borde ta ett snack med sin myndighet – med rynkad panna.

Dahlman debatterade frågan i SVT Opinion Live 3/10