Joakim Broman: Ann Linde måste ta farväl av Palmes världsbild

Ledare ,
Foto: Henrik Montgomery/TT

Stefan Löfvens regeringsförklaring innehöll en starkare formulering om att Sveriges säkerhet gynnas av vår alliansfrihet. Det är en falsk och hycklande doktrin som borde övergetts för länge sedan.

Sverige som humanitär stormakt, särskilt i Afrika. Ett land som bidrar till fred och säkerhet, inte minst i Mellanöstern. Och som verkar för kärnvapennedrustning. Idogt arbete i FN.

Ett kondensat av utrikesminister Margot Wallströms (S) prioriteringar, när hon nu lämnat regeringen?

Nej. Det är en sammanfattning av den svenska utrikespolitiken mellan 1969 och 1989, som den beskrivs i den säkerhetspolitiska utredningen från 2002.

Att Wallströms fokusområden sammanfaller med de som rådde under denna tidsperiod är dock ingen slump. I samband med att hon tillträdde som utrikesminister 2014 vändes blicken omedelbart mot de decennier då Olof Palme stod i centrum för svensk politik. Göran Perssons Östersjöfokus och pragmatiska förhållningssätt – bland annat exemplifierat i de goda relationerna med George W. Bush och Israel – dumpades i Bottenviken.

Sverige erkände omedelbart Palestina – en slags fortsättning på Palmes “småstatsdoktrin” – och sökte sig en plats i FN:s säkerhetsråd. Hårdraget fick aktivismen företräde framför diplomatin och symboliken framför relationerna. Wallström drev i likhet med Palmekommissionens rekommendationer på för kärnvapennedrustning, trots att hennes egen försvarsminister varnade för följderna det riskerade att få för Sveriges partnerskap med Nato.

Denna återuppväckta era i utrikespolitiken har varken gynnat svenska intressen eller skapat goda resultat. Därför måste man hoppas på en nystart när Ann Linde (S) nu tar över posten.

Linde har gjort karriär som tjänsteman snarare än som politiker, vilket kan borga för mindre aktivism och symbolpolitik. Hennes bakgrund som EU-minister och på olika poster i Bryssel kan förhoppningsvis få henne att prioritera Europa som spelplan och EU som arena.

Det var något som Wallström, sin bakgrund som EU-kommissionär till trots, inte gjorde. Som EU-journalisten Ylva Nilsson skriver i sin bok “Svensk EU-politik: Med ett tvärsäkert kanske” finns stort utrymme för ett mer strategiskt förhållningssätt till EU-arbetet: Sverige säger instinktivt nej till allt, förhandlar fram undantag i uppgörelser som man sedan backar ur, besöker inte ens ministerrådsmöten i särskilt stor utsträckning. Listan kan tyvärr göras lång.

Att vara pessimistisk kring Linde går också. Den enda linjeförändring som kunde skönjas i Stefan Löfvens regeringsförklaring under tisdagen gick i fel riktning, med en starkare formulering om att Sveriges säkerhet gynnas av vår alliansfrihet. Det är en falsk och hycklande doktrin som borde övergetts för länge sedan, men som istället tjänar till att skapa oklarheter kring våra samarbeten, exempelvis genom att möjliggöra sådant som Wallströms kärnvapenaktivism.

Man ska inte heller glömma att Linde var djupt inblandad i Transportstyrelseskandalen. I egenskap av statssekreterare för dåvarande inrikesminister Anders Ygeman (S) fick hon i ett tidigt skede ärendet på sitt bord, men gjorde trots Säpos varningar inte något åt saken.

Bättre fingertoppskänsla än så behövs på utrikesdepartementet. Men mest av allt behövs en utrikesdeklaration, en säkerhetspolitik och ett förhållningssätt till EU som inte är hämtad från kalla krigets dagar.

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.