Johanna Nylander: Johanna Nylander: Fler kvinnor kunde fått nobelpris
Två av nobelstiftelsens tre naturvetenskapliga pris går i år till kvinnor. Det är Donna Strickland som delar fysikpriset för utvecklingen av laserpulser, och Frances Arnold som delar kemipriset för utvecklingen av enzymer. Båda är kvinnor som tillsammans med sina manliga medpristagare har jobbat hårt för sina upptäckter och forskningsframgångar.
Det borde inte vara anmärkningsvärt när en nobelpristagare är en kvinna. Marie Curie fick fysikpriset redan 1903, och sedan dess har bra många fler kvinnor haft möjlighet att utbilda sig, doktorera och forska på avancerad nivå.
Trots det förbigås kvinnor fortfarande när det kommer till akademiska prestationer, professurer och kvalificerade möjligheter att ta sig vidare i karriären. De som lyckas blir ofta misstänkliggjorda och ifrågasatta. Meriter synas under lupp och passerar de nålsögat blir de upplyfta till starka förebilder och satta på en piedestal på ett sätt som manliga kollegor sällan behöver förhålla sig till.
I Sverige ökar antalet kvinnor med professurer, och kanske är årets två pristagare en början på en trend i rätt riktning. Aktivt arbete för att säkerställa att inget kön missgynnas vid utnämningar och rekryteringar ger resultat. Alla är partiska för något, och en riktig meritokrati kräver att det finns en förståelse för hur urval och slentrian kan göra det lätt att förbise kompetens.
En av årets pristagare, Donna Strickland, hade inte ens en wikipedia-sida förrän hon utannonserades som vinnare. En användare på sajten försökte skapa en sida om henne i våras, men refuserades på grund av dåligt listade källor. Att det dröjde tills hon vann ett nobelpris för att sidan väl skulle bli till är bara ett enskilt exempel, men illustrerar hur lätt kvinnor förbises. Genom åren finns det till och med flera kvinnor, som fysikerna Marietta Blau och Lise Meitner, eller kemisten Rosalind Franklin som spelat nyckelroller för nobelbelönade upptäckter, men där män av olika anledningar tagit hem priset.
Jag hoppas att Strickland och Arnold får många frågor om laserteknik och enzymevolution, och att de båda får tid och utrymme att vara experter i sina forskningsfält om de så vill. Att de slipper svara på dumma frågor om hur det känns att vara pristagare och kvinna, ha lösningen på hur man får fler kvinnor att intressera sig för fysik och kemi, och att de slipper förvandlas till idoliserade förebilder som mäts med andra standarder än sina medpristagare.
Olika standarder och olika förväntningar gör att utvecklingen går långsamt. Misstänkliggörande och kvoteringsiver hjälper inte heller, oavsett om det handlar om att vinna nobelpriset eller att vara framgångsrik i mer vanliga situationer. Jag hoppas på en dag då ingen längre tycker det är anmärkningsvärt att en kvinna driver forskning och utveckling framåt.
Johanna Nylander är liberal samhällsdebattör.
