Johanna Nylander: Inga fler prinsbröllop, tack!

Ledare Artikeln publicerades

På lördag är det dags för prinsbröllop.

Jättefint på alla sätt och vis att två personer hittat varandra och väljer att gifta sig, och det kommer säkerligen bli en väldigt fin tillställning.

Bröllop brukar vara det, och jag och min man sade ja till varandra under vårt egna bara för ett par veckor sedan.

På vårt bröllop närvarade inga kungligheter, statsministrar eller societetsmänniskor, men väl vår familj och några av de finaste människor vi känner till och fått lov att kalla för vänner. De allra flesta av de viktigaste människorna i våra liv var där och valde att fira löftet om kärlek som bröllop ändå är. Det var underbart och fantastiskt som ett bröllop skall vara, och fyllt med dråpligheter och kärlek som hör livets dagar till.

Oavsett vem man väljer att deklarera sin kärlek till och om man får turen att gifta sig, så är det i grunden så bröllop skall vara. Ett glädjefullt firande med de viktigaste, och på parets egna villkor.

Så går inte bröllop till om man är prins eller prinsessa i Sverige. Då kan man inte välja bort spektaklet, prästen eller gästerna. Monarkin är en statsangelägenhet och ens liv är förutbestämt till offentlighet och officiella uppdrag.

Kungafamiljen får agera maskotar för Sverige i representationssammanhang för att riksdagen aldrig brytt sig om att rösta bort systemet trots att det troligen finns en majoritet för ett sådant val.

Prinsar och prinsessor hör hemma i sagoböcker bland drakar, rosa slott och aldrig sinande lyckliga dagar. I ett modernt samhälle är det en förlegad institution med livstidsämbeten barn föds in till.

Om kungen gör ett så bra jobb att han är oumbärlig bör han kunna väljas till det, eller anställas för jobbet, i stället för att födas in i det. Han skulle så klart kunna avsäga sig sitt uppdrag, men varför skulle han med livet väl utstakat?

I dagens samhälle är kungafamiljen inte bara maskotar för Sverige, utan kändisskapet personifierat. En enande familj som genom tidsandan definierar någon slags svenskhet. Ingen blir riktigt arg på kungligheterna för de vill mest väl och försöker hålla sig snälla och harmlösa, och gör de fel ursäktas det med en lätt fläkt av lite dumhet.

Kungen betraktas som en oslipad schysst kille även när han kramar diktatorer, och eftersom familjen inte får rösta och annars mest tillåts engagera sig i välgörande projekt anses de opolitiska.

Jag är glad att jag och min man slapp kravet att bjuda Stefan Löfven till vårt bröllop och avundas på inga sätt veckans prinsbrudpar. Sofia och Carl Philip är säkert trevliga människor som jag helt oironiskt hoppas får ett lyckligt äktenskap. Men bara för att dagens kungafamilj verkar rekorderlig är inte det ett skäl nog för att bevara monarkin.

Fakta

Johanna Nylander

är liberal debattör och ansvarig för samhällsfrågor på Dataspelsbranschen.

Visa mer...