Kalla mig inte islamofob

Ledare Artikeln publicerades
Aktivister utanför franska ambassaden i London.
Foto:Frank Augstein
Aktivister utanför franska ambassaden i London.

Den som ifrågasätter fenomen kopplade till islam blir inte sällan anklagad för att vara islamofob – men det är bara skitsnack sagt i syfte att tysta och misstänkliggöra seriösa kritiker. Jag har inget emot en viss religion, men som liberal kan jag inte ignorera vissa intoleranta inslag i de kulturer som omgärdar islam. Jag kan inte blunda för ofriheten och se den som en religiös familjeangelägenhet. Det är min plikt att bry mig.

I Frankrike försökte olika lokala parlament förbjuda kvinnor att bära burkini, vilket naturligtvis var ett vansinnigt påhitt som tack och lov stoppades av högsta domstolen. Politiker ska inte bestämma vad folk har på sig så länge de inte skadar någon annan.

Däremot är det lättsinnigt att hävda att kvinnor täcker kroppar och hår helt av fri vilja. Att ta på sig olika slags slöjor är inte samma sak som att välja mellan att ha röd eller blå t-shirt, inte som att välja adidas i stället för nike. Detta handlar om mycket mer än en bit tyg.

Ändå har till och med sansade liberaler som Sakine Madon, politisk redaktör för VLT, intagit ståndpunkten att ”Vuxna kvinnor väljer klädsel själva. Det är varken ett politiskt eller samhälleligt problem” (Facebook 10/8).

Men det är inte ett helt fritt val, som det man gör när man rycker i H&M:s galgar – för man riskerar knappast att förskjutas eller skjutas av sina släktingar för att man väljer ”fel” höstjacka. Ett politiskt problem kanske det inte är, men att säga ”sköt dig själv och skit i andra” är en märklig inställning.

När jag och Madon var med i en debatt om burkinis i SVT Opinion på torsdagen deltog även en muslimsk tjej som ilsket menade att hon minsann hade hijab av fri vilja och vem var jag att ha åsikter om det? Visst, hon upplever det säkert så. Men det störde mig att vi behövde stänga dörren när hon skulle sminkas.

Slöjor är till för att täcka kvinnor så att män inte ska frestas. Den är inget modeplagg som vilket som helst, och den som hävdar det duckar antingen fegt eller behöver läsa på.

Jag förordar inte förbud, men inte heller ignorans eller acceptans. Flickor runtom i världen – och även i Sverige –  växer upp i kulturer där de ses som mindre värda och hålls hårt av traditioner och normer. Att tala om fri vilja i en sådan kontext blir grunt. ”Laissez-faire”-attityden blir att lämna folk i sticket.

Det finns alldeles för många rapporter, böcker och intervjuer som vittnar om att kvinnor och flickor tvingas till tystnad och lydnad för att jag ska kunna sitta bredvid och se på. Vem är jag i så fall? Frihetskampen rör inte rätten att välja stil utan rätten att välja liv. Och jag tycker som liberal att man ska få välja väg i sitt eget liv.

Men om en flicka redan tidigt får höra att hon är en sämre människa om hon visar håret eller går med svajande gång kommer hon sannolikt att anpassa sig. Om hon dessutom riskerar att förlora sina nära och kära om hon bryter mot de osynliga reglerna kommer hon sannolikt att välja kärlek och trygghet framför frihet. Frihet kan ju lämna en människa så väldigt ensam. Vem vill kallas hora? Hur många orkar svika sina föräldrar och sedan stå själv, utputtade ur boet, i kylan?

Sara Mohammad, debattör som vuxit upp i hederskultur, skrev i en artikel att ”Många av de kvinnor som ”väljer” att bära heltäckande slöjor saknar möjlighet att själva bestämma och tänka fritt” (Expressen 25/4 -10).

Ja, kulturellt ”tvång” är besvärligt att förhålla sig till. Men det finns, och liksom jag vänder mig emot könsroller som begränsar alla flickors och pojkars livsval kommer jag att ifrågasätta strukturer som tvingar människor att sitta hemma när de borde få gå ut.

Politiska förbud skapar dock bara konflikter mellan grupper, så det vill jag absolut inte ha. Det är ovärdigt en liberal demokrati att styra och ställa över vilka plagg folk badar i; poliser ska inte slita kläderna av folk.

Det förstärker dessutom en del muslimers känsla av att bli mobbade och denna upplevelse av att hatas av västvärlden används tyvärr lätt för att förstärka spänningar, något som sedan kan bli hotfullt för hela samhället.

Däremot kan vi upplysa och använda de verktyg som finns i vardagen, även om det kan ta tid. Människor som är hårt ihoptryckta av socialt tryck brukar heller inte kunna se hur påverkade de är. De kommer att försvara sin ofrihet, vilket krånglar till saker.

Vågar vi stå upp för liberala värderingar ändå –eller kommer vi att välja fel slags frihetskamp och svassa med i kampanjer som #minhijab, som startats för att stötta kvinnor som ”omyndigförklaras på grund av sina klädval”? Det stör mig att aktivisterna lägger mer energi åt att försvara användandet av hijab än åt att diskutera i vilket syfte den används. Var finns muslimernas kamp för kvinnors frihet? Var finns reflektionen över de kulturer som kidnappar islam? Varför åker näbbarna och klorna ut mot vissa men inte andra? Jag bara undrar.

Nej, jag kommer inte att slåss för friheten att välja ofrihet.

Min kritik mot det som slöjan står för kommer ur den klassiska slagdängan liberal feminism och inte ur några populistiska tongångar. Jag vägrar därför finna mig i att klumpas ihop till exempel med dem som är emot massinvandring. De här frågorna ska vi kunna prata om utan att bli kallade muslimhatare eller islamofober. Jag är långt ifrån en av dem.

Klart att ingen gillar att kritiseras eller ifrågasättas, men vi som törs ska inte låta oss skrämmas av hotfulla tonfall och fula anklagelser. De som begränsar sina medmänniskor ska inte få hålla på.

Läs gärna också:

Befria flickorna från burkinin