Kapitalintensiv kommunism från Kina

Inför mötet har Kinas president Xi Jinping rest runt i Afrika, där Kina länge har varit världens ledande investerare. Vid millenieskiftet uppgick den bilaterala handeln mellan Kina och Afrika till 10 miljarder dollar. 2014 var den siffran 220 miljarder dollar. Och när Jinping kom till Sydafrika meddelade han att de avser investera ytterligare 14 miljarder dollar i landet.

Detta är en del av Kinas långsiktiga strategi att ”återuppliva den kinesiska nationen”, som Jinping formulerat det. Institutionellt svaga stater med skröpliga ekonomier är perfekt grogrund att plantera Kinavänliga tankefrön i.

För det är så Kinas miljarder ska betraktas. Afrika är ett viktigt instrument för Kina att experimentera med nya strategier och metoder för hur geopolitik, infrastruktur och handel ska användas för att stärka ställningen på den globala spelplanen.

Därtill finns det i Afrika många av de grundläggande resurser som Kina behöver för att bygga upp sin tekniska och militära förmåga, exempelvis de metaller som krävs i moderna bilbatterier samt stora mängder olja.

Kina har ställt om sitt fokus för framtida tillväxt, från inhemsk konsumtion till varuexport av allt från bilar till telefoner. I Afrika har kinesiska företag funnit snabbt växande konsumentmarknader att skeppa produkter som västvärlden inte efterfrågar.

Men det är inte bara i Afrika som Kina använder pengar för att få geopolitiskt inflytande. Man har lovat 14 miljarder dollar till kärnkraftsinvesteringar i Argentina. Till Tibets torra högplatåer investerar man i regnkaminer som stimulerar bilandet av regnmoln, samtidigt som kinesiska statskonsortier bygger dammar nedanför platåerna för att säkra nya källor för medelklassens växande efterfråga på flaskvatten.

Det kan verka lovvärt att länder sätter sig ner för att mota protektionism. Men bakom Kinas fina ord om ökad handel och mer utbyte, ligger Xi Jinpings stormaktsambitioner.