Karin Pihl: Allt är möjligt-ideologin stressar sönder de unga
Varför är vi så stressade? I en programserie i Sveriges Radios Vetandets värld söker reportern Peter Normark svar på frågan om varför nutidsmänniskan stressar sig till ohälsa. Mycket kan förklaras med ett förändrat arbetsliv, där fritid och arbete flyter ihop, och en offentlig sektor där de anställda måste utföra alltfler uppgifter som inte har med deras yrkeskompetens att göra.
Men att ungdomar, som går gymnasiet eller rentav högstadiet, lider av stress är svårare att förstå. De har inte ansvar för hem och familj. Inte heller behöver de tänka på sin försörjning. Visst kan det vara jobbigt att gå i skolan med alla prov och läxor, men så har det alltid varit. Ändå uppvisar hälften av alla 15-åringar stressymptom.
Kanske finns förklaringen att finna i det Marie Åsberg, professor i psykiatri, säger till Vetandets värld. I dag får ungdomar höra att de kan bli vad de vill: så länge du tror på dig själv kan du nå toppen! Endast du själv sätter dina gränser!
Att ”allt är möjligt”-ideologin förmedlas till ungdomar av en välvillig vuxenvärld är något som bekräftas i journalisten Ana Udovic reportagebok ”Generation Ego”, där hon intervjuar ungdomar som känner sig pressade av alla val. Bilden bekräftas också av politiker som ofta slänger sig med fraser som att ”det spelar ingen roll var du kommer ifrån, frågan är vart du är på väg” och ”skolan måste uppmuntra alla att blomstra och nå sin fulla potential”.
Intentionen i dessa slagord är så klart god. Skolan är ett av de viktigaste verktygen för att främja klassresor. Men det finns en baksida.
Precis som professor Åsberg säger kan man faktiskt inte bli vad som helst. För att ”nå toppen”, oavsett om det är inom näringslivet, politiken, kultursfären eller någon annanstans, krävs exceptionella färdigheter till att börja med. Dessutom krävs mycket hårt arbete och en stor nypa tur.
Att man ska arbeta med någonting där man ska ”nå sin fulla potential” är dessutom en värdering som inte delas av alla. Vissa kanske helt enkelt vill jobba med något de trivs med och söker efter personlig utveckling på andra håll än genom arbetet. Att alla skolungdomar förutsätts ”vara på väg” någonstans blir en stressfaktor.
Högpresterande människor kommer att trivas utmärkt i ett samhälle där man förutsätts identifiera sig med det som man själv har skapat – sin klassresa, sitt företag, sin karriär inom akademin eller politiken – snarare än med det som är medfött, som den ort man kommer ifrån. Den som inte driver ett företag eller har stans största modeblogg vid 20 års ålder riskerar dock att känna sig rotlös i ett sådant samhälle.
Inställningen att det enbart är man själv som avgör om man blir lycklig och lyckad kan dessutom leda till att ytterst normala saker i livet, som att vara stressad inför en stor arbetsuppgift eller att bli deppig över ett dåligt resultat på ett prov, framstår som personliga misslyckanden. Det i sig kan göra att man övertolkar normala reaktioner som ett tecken på psykisk ohälsa.
Vuxenvärlden måste bli tydligare på att förmedla att man så klart ska satsa på sina drömmar, men att man också duger som man är.
