Karin Pihl: Bort med flosklerna i integrationspolitiken

Ledare Artikeln publicerades
Foto:Maja Suslin/TT

För att minska alienationen i utanförskapsområden bör fler invandrarungdomar rekryteras till polisyrket.

Tino Sanandaji, forskare i nationalekonomi och en flitig debattör i migrationsfrågor, har fått mycket medieuppmärksamhet under de senaste dagarna. Hans nyutkomna bok ”Massutmaning” (Kuhzad Media) behandlar frågor om kriminalitet, ekonomisk utsatthet och ojämlikhet kopplat till den svenska invandringspolitiken.

Sanandaji är i vissa kretsar en kontroversiell person eftersom han ofta har en brysk ton i debatter på sociala medier. Men det är ingen anledning till att inte ta hans gedigna forskningsgenomgång på allvar.

Sanandajis slutsats är att den svenska migrationspolitiken inte har varit genomtänkt och resulterat i stora integrationsproblem. Med hjälp av statistik från bland andra Brå och SCB visar han att utrikes födda har större benägenhet att begå grövre brott men också en högre risk att utsättas för brott. Bland personer födda utanför Europa arbetade endast 53,6 procent 2015. Antalet skjutningar i utanförskapsområden ökade från 6,0 till 15,8 mellan 2006 och 2014. Det finns i dag 53 områden i Sverige som är särskilt utsatta för kriminalitet och social oro.

Det torde stå klart för de flesta att Sveriges migrationspolitik har fått vissa negativa konsekvenser. I stället för metadiskussioner om vilken ”bild som målas upp” borde debattörer som intresserar sig för ämnet och ansvariga politiker fundera på lösningar. Mannen som fick sin butik sönderslagen i Rinkeby under upploppen häromveckan blir inte hjälpt av en semantisk debatt om benämningar av utanförskapsområden. Att situationen inte är allvarlig för att det inte främst är medelklassen som drabbas förekommer också som överslätande argument. Men det är en häpnadsväckande egoistisk och osolidarisk samhällssyn.

Hur ska då utvecklingen vändas?

Tino Sanandajis bok är en lägesbeskrivning, men i slutet listar han ett antal idéer. Förslagen är pragmatiska snarare än ideologiska, och borde därför intressera socialdemokrater såväl som borgerliga politiker.

Försök med etableringslotsar och instegsjobb fungerar inte, i stället behövs generell politik som ökar sysselsättningen. Han slår också hål på myten att ”enkla jobb” skulle lösa allt. I ett högteknologiskt samhälle där maskinerna gör allt fler uppgifter kan man inte skapa lågstatusjobb som ingen efterfrågar och som dessutom inte genererar några skattemedel.

I stället behövs medelenkla jobb och för det krävs utbildning. Det är en myt att en stor del av flyktinginvandrarna är högutbildade. Obligatorisk SFI för den som inte talar svenska måste vara ett krav. Det behövs en skattereform med bland annat återinförd fastighetsskatt och slopade ränteavdrag kombinerat med sänkta inkomstskatter för låginkomsttagare. Diskriminering ska motverkas och det måste bli mer ordning i skolan.

Men det krävs annat för att minska känslan av alienation. Sanandajis förslag om att rekrytera fler med utrikes bakgrund till blåljusyrkena är ett utmärkt förslag. Samhällsgemenskap skapas bäst genom att erbjuda en känsla av ömsesidig tillit och delaktighet.