Karin Pihl: Ett liberalt oppositionsparti hade inte räddat Strandhäll

Bara några månader före riksdagsvalet i höstas fick Ann-Marie Begler, generaldirektör på Försäkringskassan, mot sin vilja lämna sin tjänst. Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) hävdade att det funnits problem med styrningen av myndigheten.

Men det är inte sant, enligt en rad högt uppsatta tjänstemän på F-kassan. Oppositionen hävdar att det handlat om att socialförsäkringsministern ville rädda sitt eget och sitt partis skinn inför valrörelsen, eftersom F-kassan – precis som regeringen uppdragit myndigheten – fått ner antalet sjukskrivningar.

Nu anklagas Strandhäll för att ha ljugit och väntas bli prickad i Konstitutionsutskottet. För några veckor sedan meddelade Moderaterna att de riktar en misstroendeförklaring mot Strandhäll, och fick stöd från Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Men ministern klarade sig igenom riksdagens omröstning på tisdagen. Centerpartiet kom till undsättning och lade ner sina röster.

Hur kan det komma sig? Anders W Jonsson, gruppledare för Centerpartiet, hävdade i riksdagsdebatten att beslutet att sparka Begler vad dåligt i sak, men att regeringen har rätt att flytta på en myndighetschef.

Det är ett icke-argument. Frågan alla ställer sig är given: Varför försvarar Centerpartiet en socialdemokratisk minister som gravt misskött sig? Det finns tre möjliga förklaringar. Kanske tror man på Strandhälls argument om att Begler inte skött sitt uppdrag. Att C skulle ha denna uppfattning är dock inte troligt. C anser ju trots allt att det finns visst fog för kritik.

Eller är det så att C anser att det är förvisso är tråkigt, men inte tillräckligt allvarligt, att sparka en tjänsteman för att gynna det egna partiet i en valrörelse? Det skulle i så fall vara ett mycket radikalt ställningstagande som bryter mot centrala svenska principer för statsförvaltning.

Den tredje och mest troliga förklaringen är att Annie Lööf och hennes partikamrater försvarar Strandhäll eftersom de värnar om det parlamentariska samarbetet med regeringen. Centerpartisterna verkar helt enkelt vara rädda för att Socialdemokraterna ska surna till och inte vilja genomföra Centerns favoritpunkter i Januariöverenskommelsen. Det skulle i sin tur ligga C i fatet inför nästa val.

Efter Jökens tillblivelse hävdade Lööf att C skulle bli ett “liberalt oppositionsparti”. Tisdagens omröstning i riksdagen visar att det inte stämmer. C är ett stödparti till S och MP. Varför sätter de sig inte i Löfvens regering? För ett parti som ofta pratar om “tydligt ledarskap” skulle det vara en rimlig handling.