Karin Rebas: Gatubarnen från Marocko kan inte ignoreras

Ledare
Foto:

Myndigheterna har inte skött sig.

Artikeln publicerades 31 mars 2017.

I februari 2015 spreds ett filmklipp från Malmö Central över världen. Tolvårige Amin brottades ned av en ordningsvakt och hölls fast mot ett stengolv medan han bad för sitt liv. Nyheten ledde till en upprörd debatt om rasism och gatubarnens utsatthet.

Sedan dess har de marockanska gatubarnen i Sverige blivit fler och oron förvandlats till rädsla. Nu fokuserar nyheterna snarare på missbruk, stölder och sexuella trakasserier.

I boken Pojkarna och de ensamma poliserna följer journalisten Katia Wagner sex pojkar under närmare två års tid, för att visa människoödena bakom rubrikerna.

Resultatet är gripande - och extremt upprörande.

Visst, det finns några enstaka ljuspunkter, ungdomar som får hjälp, hittar stabilitet och får en chans att skapa sig en ljusare framtid. Men det huvudsakliga intrycket är att Sveriges poliskår, rättsväsende och socialtjänst varit sorgligt oförberedda på den här sortens utveckling.

De flesta ansträngningar tycks sjabblas bort. Bristande resurser är ett skäl, förstås. Socialtjänsten går på knäna. Poliskårens situation är minst sagt ansträngd.

Men det tycks också saknas en förståelse om situationens allvar. Wagner beskriver tillfälle efter tillfälle där det saknats lagar, regler och rutiner som skulle ha kunnat göra effektiva insatser möjliga.

När poliserna Christian och Mikael engagerar sig i pojkarnas sak driver kollegorna med dem. Människohandelsutredningar utförs slarvigt och läggs ned. Barn försvinner, utan att någon letar efter dem. När en ung hemlös kille påträffas drogberoende och självmordsbenägen tar polisen honom inte till psykakuten, utan till en fyllecell.

Och när poliserna väl gripit en pojke för narkotikabrott eller stöld och kör honom till socialjouren kan han påträffas en kort stund senare på gatan. Socialtjänsten har inte tvångsmedel, polisen får inte hålla kvar pojkarna.

Jo, jag begriper att situationen är komplicerad. Jämfört med de afghanska ensamkommande beskrivs de nordafrikanska gatubarnen som en grupp som är svår att nå fram till. Pojkarna kan ha bott på gatan i flera år, ha flera identiteter, oklar ålder och en djup misstro mot alla auktoriteter. De är ofta både förövare och offer.

Till saken hör också att fattiga marockaner sällan har rätt till asyl. Sverige kan inte ”ta ansvar för alla Mellanösterns tonårspojkar”, som justitieminister Morgan Johansson uttryckte det i SVT:s Agenda i oktober.

Samtidigt är det ett faktum att hemländerna inte heller tar ansvar för dem. Och då kan inte svenska myndigheter blunda för problemet.

Här behövs ett helhetsgrepp. Bättre möjligheter till systematiska åldersbedömningar, ökade möjligheter till tvångsvård och insatser på plats i gatubarnens hemländer som gör det enklare för dem att återvända kan vara några av pusselbitarna. Dagens situation är förfärande, för alla inblandade.

Fakta

Karin Rebas

är liberal samhällsdebattör.

Visa mer...