Kommuner får inte låta sig luras av Fairtrade

Ledare Artikeln publicerades
Rättvisa i handeln är bra, säger Malmström. Men måste man därmed ha en märkning som sponsrar LO?
Foto:

Rättvisemärkt är inte synonymt med etiskt.

Hur ska EU:s handel bli hållbar? Det var temat för ett seminarium på Utrikespolitiska Institutet förra veckan (5/5). EU-kommissionär Cecilia Malmström framhöll vikten av en rättvis handel, och Fairtrades generalsekreterare Maria Granefelt höll med. Lösningen, enligt Granefelt, var föga förvånande att handla mer rättvisemärkta produkter.

Flera kommuner kan stoltsera med att vara Fairtradecertifierade. Det är en märkning som syftar till att öka konsumtionen av rättvisemärkta produkter. Men det räcker inte att köpa lite dyrare bananer för att nå upp till kraven. Kommunen ska ha en utarbetad strategi, utse minst en tjänsteman och tre politiska representanter som arbetar med frågan, tillsätta en styrgrupp med politiker och folk från näringsliv och civilsamhälle, samt kartlägga utbudet av rättvisemärkta produkter i dagligvaruhandeln, på hotell, kaféer och restauranger.

Det låter ju bra. De flesta vill antagligen bidra till bättre arbetsvillkor för dem som producerar mat och kläder. Och politiker vill gärna stoltsera med socialt ansvarstagande. Alla är för rättvisa. Problemet är bara att systemet med Fairtrade är orättvist.

Forskning från bland annat University of London har visat att arbetare på Fairtrade snarare har sämre löner och arbetsvillkor än de som inte är Fairtradeanslutna. Men det finns ett annat problem. Fairtrade består dels av en förening som får offentligt stöd, dels av ett bolag som ägs av LO och Svenska kyrkan. Och metoderna är tveksamma.

Först erbjuder man kommuner att certifieras genom att genomgå Fairtrades granskning. Sedan kräver man kommunen på pengar – för att de lovar att köpa in Fairtrades produkter och därmed kringgå principen om likabehandling inför offentlig upphandling. Från år 2017 ska kommuner och regioner som vill Fairtrademärkas nämligen betala avgifter. Har kommunen mer än 100 000 invånare ska Fairtrade ha 25 000 kronor varje år. Dessutom ska kommunen lobba på de egna medborgarna att köpa mer rättvisemärkt, samtidigt som skattebetalarna finansierar den ideella delen.

Självklart ska den som vill handla rättvisemärkt. Men att ensidigt låta Fairtrade vara synonymt med etiska produkter är inte rimligt.

Varför inte ha allmänna riktlinjer, öppna för alla organisationer som jobbar med etisk certifiering? Det skulle antagligen vara effektivare och billigare, och kräver inte att kommunen kampanjar för att medborgarna ska gynna LO och Svenska kyrkan genom att köpa vissa varor.