Lämna inte utanförskapsområdena åt sitt öde

Ledare ,
Charlottesborg
Foto: Peter Ã…klundh,Peter Åklundh
Charlottesborg

Narkotikahandeln pågår öppet, men polisen har knappt tid och resurser nog att varken spana eller gripa. De 15-20 kriminella i Charlottesborg tillåts därmed hålla på. Och de boende tvingas hålla sig inomhus. När ska makthavarna agera på allvar?

”Charlottesborg är ett förlorat område”, sa polisen när en bostadsrättsförening gjorde en anmälan en händelse nyligen. Men att polisen ger upp och låter skurkarna få fortsätta är inte bra. Långt ifrån bra.

Natten till måndag ryckte man visserligen ut när ett stort gäng ungdomar ”roade sig med att ta sönder gatlampor” – som Martin Larsson, inre befäl vid polisen i Kristianstad, uttryckte det. ”De skrek och var aggressiva” och när en ensam polisman närmade sig kastade någon en gatsten. En person greps men kunde inte kopplas till brottet. Allihop kommer att sabba och förstöra igen. En fokusgrupp har gjort en del insatser som har stört narkotikahandeln, men det är svårt att få resultat när de flesta köper och säljer i sina bilar.

Före detta kommunpolisen Göran Svensson berättade för mig att det oftast handlar om invandrarungdomar, de flesta födda här i landet; de har de snyggaste bilarna och brudarna. Mer vet polisen inte – sägs det.

Det vi däremot vet är att bränder, sönderslagna bilar och nedskräpning är en del av vardagen i ”Challan”, som är ett av de områden i Sverige som polisen har identifierat som utsatta. Ordförande i en av bostadsrättsföreningarna vill inte ha sitt namn i tidningen för han har flera gånger blivit hotad av kriminella. ”Jag har blivit mordhotad i min trappuppgång, blivit nerjagad i en källarlokal och fått bildäcken sönderskurna” (8/5).

Han berättade om tillvaron. ”De kör med bilar på våra gräsmattor, kastar mjölkpaket i huvudet på små barn och skräpar ner. De gör detta varje dag. Barn kommer hem till sina föräldrar och gråter för att de känner sig rädda.”

Vad gör politikerna när de hör detta? Firar handbollen och pratar detaljplaner? Jag hör då inte de höjda rösterna eller förståelsen för allvaret i detta. Snarare hör jag tystnaden.

Redan för ett par år sedan skrev före detta fritidsledaren Lars Ek på Facebook: "Det börjar bli dax att vakna Kristianstad! Innan de kriminella gängen tar över”.

Han berättade för tidningen om att han sett en 15-åring som kör bil, barn i nio–tioårsåldern som syns i centrum sent på kvällar och helger, droghandel, stölder och rykten om kriminella gängbildningar.

Men redan då var det ont om poliser, eftersom en del var utlånade till gränskontroller och andra till mordutredningar i Malmö. Just nu är det samma sak, fast resurserna läggs på två lokala mord. Och snart är det sommar.

Radovan Javurek (L), politiskt ansvarig för kommunens arbete med de här frågorna, sa då att han hade respekt för den bild Lars Ek målar upp, men tyckte inte att läget var värre än tidigare. ”Det är svårt för mig att hålla med när jag läser en sådan "nu är det nog" - artikel, sa han. ”Jag kan inte påstå att ungdomskriminaliteten i de här områdena har ökar lavinartat under den tid som jag har varit ordförande. Vi följer problematiken i alla dessa områden och vidtar åtgärder när det blossar upp”. Jaha. Så då är allt okej? "Vissa vågar inte gå ut för att kasta skräp. Det är hemskt, väldigt dåligt", sa en av de boende. Men det var tydligen inte nog för att säga ”nu är det nog”.

Jag brukar säga att bara ljus kan förinta mörker, och med det menar jag inte att man ska bara tänka positivt och hoppas på tur, utan att upplysning ger styrka, att man ser bättre om man tänder lampan. Jag menar att förnekelsen är farlig, för det blir mörkt om man bär ögonbindel.

Det finns flera faror i att lämna ett område åt sitt öde, i att anse det ”förlorat”.

En rapport från Brå visade att människor boende i socialt utsatta områden anpassar sig efter kriminella genom att inte våga vittna eller ringa till polisen. En tredjedel upplever problem med skjutningar och öppen narkotikahandel. ”Är det problem i garaget så är man aldrig där, är det problem på gården så tar man en annan väg till sin bostad och så vidare”, berättade Johanna Skinnari, projektledare för rapporten (Metro 15/3).

Drygt hälften uppgav att det finns stora problem med nedskräpning, bilbränder och buskörning. ”Det är nästan dubbelt så hög andel av kvinnorna som uppger att de är otrygga i utanförskapsområdena än de som bor i urbana miljöer. Bland männen är det relativt ännu högre otrygghet”.

Jag undrar om alla som bor i fina villaområden där trädgården prunkar så fint nu i dagarna förstår hur olika det är mellan olika delar av landet. "Det har tyvärr blivit lite vardag för Kristianstadskollegorna”, sa polisen apropå händelserna i måndags. Vardag för dem. Något man bläddrar förbi i tidningen för andra.

Tyvärr har det under lång tid varit omöjligt att prata om den här typen av frågor, eftersom varje försök har ansetts vara rasistiskt eller som en anklagelse mot alla invandrare, men hur länge ska det få fortgå utan att politikerna verkligen tar tag i problemen? Hur långt ska det få gå innan de törs försvara demokratin och människors rätt till frihet och trygghet? Hur många ska leva i skräck?

Faktum är ju att det ofta är andra med invandrarbakgrund som drabbas, så att kalla det främlingsfientligt att bry sig om blir dumt. ”Det är invandrare och fattiga människor som bor här, så det är klart att de prioriterar ner”, kommenterade HSB:s ordförande bittert. Ja, det är de som drabbas – och som behöver politiker som törs se dem.