Låt inte den överdrivna SD-skräcken förlama Sverige

Ledare Artikeln publicerades
Foto: Henrik Montgomery/TT

Alliansen bör inte bilda regering med SD, men att samtala och ta stöd av dem borde vara självklart. Jag önskar verkligen att de partier som vill befria oss från de rödgröna släpper sin överdrivna beröringsskräck.

Liberalerna och Centern har flera gånger upprepat att de inte vill bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna, men borde fråga sig om det verkligen är så förfärligt att SD röstar på samma sätt som Alliansen. Och om SD som tack vill få igenom några idéer, kan man inte i alla fall lyssna innan man avfärdar – särskilt om alternativet är ytterligare fyra år med en S-ledd regering?

Båda blocken har ju faktiskt under många år fått igenom sina förslag tack vare att SD har röstat som dem, bland annat om femte jobbskatteavdraget och slopad sänkning av statlig inkomstskatt.

Som Anna Kinberg Batra sa i en intervju i Dagens Industri häromdagen, måste det gå att förhandla med SD i vissa frågor, eftersom ”det är det politiska innehållet och vilka förslag som går igenom som är det viktiga” (23/9).

I en intervju i Dagens Industri i fredags menade fyra tunga näringslivsprofiler att Alliansen måste bryta beröringsskräcken mot SD, helt enkelt för att landet skulle få en annan politik. ”Jag är en liberal humanist som kan slåss till döden för de goda värderingarna, men däremot ser jag inte varför alliansen ska avstå från att ta makten och genomföra reformer som är bra för Sverige”, sa Antonia Ax:son Johnson, aktiv i Liberalerna.

”Om man tittar på den praktiska politiken, på det som är viktigt för näringslivet: företagarpolitiken, skatterna och ekonomin, så ser jag inte att Sverigedemokraterna behöver vara ett stort problem.”

Johan Andersson, vd för Mellby Gård, menade ”Nu har vi haft fyra år av företagarfientlig politik och den vill vi inte tillbaka till”.

Skånske Dan Olofsson avrådde från en S-ledd mittenregering, eftersom det då blir ”80 procent sossepolitik och 20 procent liberal politik”

Men så sunt och pragmatiskt tänker inte alla. I stället är tonläget i debatten alltför ofta i falsett.

I P1 diskuterades SD:s roll i utskotten på fredagen, och S kommunalråd i Örebro talade osammanhängande om att man borde välja ideologi före matematik – trots att matematiken är en konsekvens av demokratin, att vi har en röst var (21/9).

På samma sätt återupprepas det ofta att Jimmie Åkesson har utmålat liberalismen till sin största fiende, men var finns det citatet?

Amanda Sokolnicki, ledarskribent på Dagens Nyheter, menade i en ledartext i helgen att hon inte påstår att SD:s väljare är oanständiga, men att ”SD-kramarhögern” tydligen har glömt att SD kommer att vilja ställa krav. ”Vad är ni beredda att erbjuda vid en förhandling? Hur förhåller ni er till Jimmie Åkessons syn på EU, till säkerhetspolitiken, till kulturpolitiken?” (21/9).

Tror DN:s ledarsida att partier som ingår förhandling automatiskt går med på allt som motparten vill? Det blir oerhört grovt att insinuera att L eller M plötsligt skulle bli EU-motståndare eller kompromissa med exempelvis pressfriheten bara för att få igenom skattesänkningar eller en företagsvänlig politik. S och MP har ju till och med lyckats regera med stöd av V utan att avskaffa kapitalismen; jag är övertygad om att professionella, erfarna och seriösa politiker faktiskt vet var gränsen går och inte blir hypnotiserade bara av att fika med ”fienden”. Samtalet i sig skadar inte.

Johan Hakelius, svarade Sokolnicki på sin blogg att ”sanningen är den att varken DN eller jag har en aning om vad förhandlingar med SD skulle innebära. Kanske inte SD heller. Om en part är omöjlig att förhandla med, visar sig först i förhandling. Om SD ställer omöjliga och idiotiska krav kan man redovisa det och gå vidare. Då har man fört en dialog med väljarna som är begriplig och respektfull” (Fokus 22/9).

SD bildades av personer med bakgrund i nazistiska rörelser; det är ett faktum som gör att övriga partier bör hålla distans. Men det är väljarnas engagemang i migrations- och integrationsfrågan som har lett till SD:s framgångar. Nu måste övriga partier på allvar våga ta i de problem som vanligt folk ser i sin vardag – kriminaliteten, integrationen, migrationen är bara några frågor som behöver hanteras på fullaste allvar.

Den stora migrationen har påverkat Sverige och kommer att göra så under lång tid framöver. Några exempel:

– För ett år sedan presenterade Pensionsmyndigheten beräkningar som visade att den stora invandringen från länder med låg utbildningsnivå skulle kunna fördubbla statens kostnader för pensionssystemet fram till 2060 (Ekot 17/10 -17).

– I Trelleborg betalar kommunen dyra hyror för tomma flyktinganläggningar. Både Hedmans pensionat och ett boende i Klagstorp står tomma men skattebetalarna betalar ändå 145 000 respektive 127 000 kronor i månaden i hyra (TA 19/9).

– Salafismen växer sig starkare i flera skånska städer – däribland Malmö, Hässleholm och Lund – enligt en rapport från Försvarshögskolan.

– Och tyvärr blir politikers slarv och slöseri en källa till främlingsfientlighet. Generösa bidragssystem utan krav är ju politikernas fel, men alltför många tar ut det på mottagarna.

Allt detta behöver hamna i centrum för debatten. Alliansen (plus MP) klarade inte av den ökande migrationen med öppna ögon 2010-2014 och S plus MP har inte nog kraftfullt lyckats lösa problemen mandatperioden efter. Nu behövs en stark regering grundad i icke-röd politik och det är dags för allianspartierna att äntligen visa lite självkänsla och vilja. Vi har väntat länge nog nu.

Dan Olofsson beskrev det som närmast absurt om alliansen inte klarar att ta makten med en riksdag som till 59 procent vill rösta bort Stefan Löfven (S). ”Det är tragiskt om alliansen nu sjabblar bort det här. Om S tar makten med 59 procent av riksdagen emot sig undrar man ju om de ska krävas 70 procent av riksdagen för att alliansen ska våga ta makten. Det håller ju inte”.

Nej, nu behövs politik som håller. Läget är verkligen inte optimalt för någon, men sånt är livet ibland. Även om det inte är helt perfekt får man göra det bästa av saken.