Liberalismen måste kämpa för mer ofrihet

Denna text publicerades i Frisinnad tidskrift november 2017 Artikeln publicerades

Carolin Dahlman: Liberaler borde framöver våga förespråka ofrihet. Att ensidigt hylla och främja frihet kan göra att denna bara tillfaller dem som själviskt roffar åt sig. För att de hederliga och skötsamma också ska få frihet behövs förbud.

I oktober skrev den liberala debattören Mattias Svensson en krönika i Corren med titeln ”Moderat frihet gäller inte alla” (29/10). Han menade bland annat att det var fel med att kameraövervaka i brottsutsatta förorter eller att återkalla medborgarskap för den som hade lämnat falska uppgifter. Inte heller förslag om betyg i ordning och uppförande i skolan var okej.

Svensson tolkade förslagen från Moderaterna som att partiet tvivlar på fattiga, invandrade och boende i fel förorter. ”Alltför många andra ska i moderaternas Sverige kommenderas, styras, övervakas, jagas, låsas in eller sparkas ut”. Det är inte en vision om ett fritt Sverige, menade han, ”utan om en gated community för de bättre bemedlade”.

Detta är en makalös vantolkning. Att betrakta seriösa försök att skydda dem som utsätts för brott i förorten som ett sätt att ge stöd åt ”de bättre bemedlade” blir absurt. Ingen ”tvivlar” på samtliga som bor i utsatta områden, men om många brott begås på en plats kommer de svagaste på den platsen att drabbas, och för deras skull behöver rättssamhället få mer koll.

Att reagera mot den som fuskar eller kränker andra är nödvändigt för att skapa ett fritt samhälle.

Eller är Svenssons liberala vision att man ska få göra helt som man vill utan att makthavare sätter ner foten? Ska vi inte låsa in kriminella? Ska vi inte jaga bovar? Ska vi inte se till att den som inte fått asyl vänligen lämnar landet? Ska vi inte vidta förebyggande åtgärder mot brott?

Oviljan att tala om förbud och tvång är vissa frihetsälskares största akilleshäl. Frihet kräver nämligen ofrihet. Alla människor är inte hederliga och härliga; en del förtjänar en uppmaning att dra åt h-e rent ut sagt. Vissa har som ambition att begränsa andras frihet och därför måste vi begränsa deras.

Liberalismen kämpar hårt för människors frihet, och det är bra. Men hur fri kan man vara innan man inkräktar på en medmänniskas frihet? Det måste vi våga tala om, hur tråkigt det än är och hur pessimistisk man än kan låta. Men här tycks det ha blossat upp en konflikt.

I klassiska höger-vänsterfrågor om skatter och klåfingreri är liberaler fortfarande enade. Skatterna ska ner, eftersom individens pengar är en förlängning av hen själv, vilket handlar om rätten till det egna jaget, något som är fundamental för liberalismen. Staten ska heller inte domdera över enskilda i onödan; vi ska kunna forma livet som vi själva vill.

Idag är riksdagspartierna visserligen rörande överens om att ett skattetryck på cirka 43-44 procent är vad man vill ha, så några nyliberala rebeller ser vi inte hur vi än letar. Men skillnaden gentemot vänstern är klar, även om blocken bara drar lite lojt i vardera riktningen.

I linje med denna klassiska gränsdragning finns skillnaden mellan positiv och negativ frihet, det vill säga om man eftersträvar frihet genom staten – och är beredd att minska vissas utrymme för att andra ska få rättigheter – eller om man vill att vi helt enkelt ska vara så fria som möjligt från staten. Socialliberalismen och nyliberalismen har bråkat om detta länge.

Men så kom flyktingvågen och i den tycks liberaler ha tagit så många kallsupar att de började hicka ur sig politiska förslag i nya, oväntade riktningar. I mars 2011 bestämde Alliansen att papperslösa skulle få rätt till välfärdsstatens resurser – det vill säga de svenska skattebetalarnas. Människor som inte var medborgare skulle alltså åtnjuta rättigheter som medför skyldigheter för andra. Enligt Fredrik Reinfeldt var det ”ett vägval som stänger dörren för de främlingsfientliga krafter” (SR 3/3 -11). Kort sagt, man ville lägga sig långt från Sverigedemokraterna.

Migrationsfrågan har sedan dess splittrat liberaler på ett smärtsamt sätt och synliggjort hur oklar det där med ”liberal” och ”frihet” är.

En del har sagt att frihet är att få komma hit. Men det är en sak att vara för fri invandring, och en annan att säga att man är fri att vandra in i välfärdsstaten. Egentligen borde folk få komma hit och leva, under förutsättning att de försörjer sig själva och har sina egna trygghetsnät.

Det kan dock bli rörigt, för hur gör man med skolor och sjukhus – ska olika grupper organisera olika system, och kan man sedan byta emellan under livet? Vad händer om det blir stora klyftor där den ena gruppen slösar bort pengarna och glömmer att teckna försäkringar mot sjukdom och arbetslöshet medan den andra sparar och gnetar? Risken för oro i spåren av klyftor är stor. Principiellt borde fri invandring fungera, men tyvärr sannolikt inte i praktiken.

Dessutom tillkommer frågan om huruvida man som icke-medborgare är skyldig att följa lagar och regler stiftade av svenska riksdagen. Befinner du dig på den jordplätt som tillhör Sverige ska du i nuläget acceptera de regler som människorna som bor här har beslutat om. Du kan inte ha en egen papperslunta med lagar som du tillämpar. Eller är vissa liberaler beredda att låta människor vara fria att göra som de önskar; får de ha egna parlament och rättsstater, med domstolar och poliser? Även här kan principen krocka med praktiken på ett sätt som råbarkade liberaler med svulstiga ord måste titta på.

Jag landar personligen i slutsatsen att negativ frihet är eftersträvansvärt och det yttersta målet, men att det faktum att vi lever i ett samhälle betyder att vi måste kompromissa. Den enes frihet kan bli den andres ofrihet, både vad gäller ekonomiska aspekter och rättsliga.

Liberaler borde erkänna att vissa ofriheter är utmärkta, eftersom de ger mer frihet.

Äganderätten är till exempel en begränsning av friheten att ta del av alla platser och saker. Den ofriheten ger både välstånd och respekt för varje enskilds rätt till det hen har producerat, köpt eller fått i gåva. Att förbjuda stöld är ju att ta ifrån en annan människas rätt att stjäla.

Rätten till liv är en begränsning av friheten att ta en annans.

I trafiken är vi inte är fria att tuta och köra som vi vill. Vi får inte skräpa ner på allmänna platser eller skjuta raketer som vi känner för. Ingen får smälla upp ett hus var hen vill som ser ut som hen önskar.

Vi har massor av förebyggande regler som inte handlar om att politiker vill lägga sig i för att sätta sig över oss, utan för att de vill skydda. Kemikalieinspektionen granskar produkter, och vi får stå i kö på flygplatsen för att någon ska titta igenom vår väska.

Dessutom har vi olika regler som är kopplade till välfärdsstaten. Skolplikten, utbildningsplikt för nyanlända och så vidare är ju egentligen begränsningar som hade kunnat undvikas om det inte var så att alla andra måste rycka in om en person inte pluggar och därmed blir arbetslös. För en liberal är det knepigt, för man hade nog hellre velat ha ett friare system där de enskilda står för konsekvenserna av sina egna misstag, men nu ser samhället ut som det gör och det är i nuläget bara att anpassa sig. Därmed kan den mest liberala plötsligt efterfråga krav på läxor och skoluniform.

Inte alla människor är goda och empatiska, inte alla tänker på andra, öppnar dörrar eller tar hänsyn till sina medmänniskor. Inte alla skulle vara solidariska och lämna företräda i trafiken om de inte fick straff om de inte gjorde så.

I ett samhälle utan regler skulle rättigheterna och friheterna riskera att tillkomma de allra starkaste, de som själviskt tar för sig utan att fråga, och som visar oss sitt mittersta finger och fnyser. Ingen blir fri i anarki. Där råder enbart kaos.

En liberalism som förespråkar frihet oavsett vilken skepnad denna kommer i blir inte att lita på.