Lita inte på en snubbe som har druckit nubbe

Ledare Artikeln publicerades

Politiker handlar för miljarder varje år. Vi bör kunna lita på att de är att lita på.

Sverige är ett av världens minst korrupta länder. Här är vi relativt helylle och litar också på varandra – i varje fall jämfört med länder i Latinamerika, Afrika och Mellanöstern där tillitsnivån är låg.

Men nog finns anledning för skattebetalare även här att hålla ett öga på dem som förvaltar pengarna. Igår framkom exempelvis att Föreningen svenska tonsättare regelbundet bjuder statliga tjänstemän på påkostad julmiddag.

2013 fick 271 tjänstemän på bidragsgivande myndigheter som kulturdepartement, Musikverket, konstnärsnämnd och Kulturrådet en middag med dryck värd 1 260 kronor per person.

Föreningens ordförande Martin Q Larsson försökte inte dölja sitt syfte då han konfronterades: ”Vi vill skaffa en trevlig atmosfär för att åstadkomma ett påverkansarbete”. (Ekot 10/11)

Bjudmiddagarna är uppenbart ett sätt att få uppdrag och håva in mer i bidrag. ”Som alla vet som är frilansare så är det genom nätverk och kontakter som man får sina jobb och som man skaffar sig sin utkomst så man överlever även nästa år, så att vi anser nog att det här är mycket väl använda pengar”, menade Q Larsson.

Att lobba är i sig inte fel. Självklart gör alla intresseorganisationer och företag sitt bästa för att beslutsfattare ska välja just dem för nästa uppdrag. De är som tjurarna i Disney-filmen Ferdinand som stångas och visar hornen för att bli valda – och att köpa mat och alkohol för 340 000 kronor, som i tonsättarnas fall, kan vara en schysst investering. Fjäsk är knappast kriminellt.

Problemet uppkommer när de som bestämmer utsätter sig för situationer där de blir lätta byten – som när de är under inflytande av nubbe och glögg på lyxrestaurang. För tjänstemän som delar ut andras pengar, det vill säga våra och inte sina egna, är det extra besvärligt om känslor ställer sig i vägen för objektiva regelverk och neutrala relationer.

Lyckligtvis är korruptionsnivån låg i Sverige. Men maktmissbruk finns. I en enkät från EU-kommissionen svarade nära var femte att de personligen känner någon som tar eller har tagit emot en muta. 33 procent av de svenska företagen menade att korruptionen är utbredd på lokal nivå i samband med offentlig upphandling.

Så vilka är det som fuskar? Enligt en sammanställning från Brottsförebyggande rådet (2013) gjort av anmälningar till Riksenheten mot korruption dominerar medelålders män i tjänstemannapositioner på mottagarsidan i mutfallen; personer med ansvar för tillsyns- och kontrollfunktioner är särskilt utsatta. Nära en tredjedel av givarna var verksamma inom bygg- och anläggningssektorn.

Stockholms län står för nära hälften av alla ärenden. Senast igår kom nyheten att staden fått riva badet i Tantolunden då upphandlingen inte gått rätt till (eller inte gjorts alls för att vara exakt). Förvaltningsrätten tvingade staden att ta ner badbryggorna, skicka tillbaka dem till leverantören och göra om hela bygget igen. (DN 10/11) Om det hela beror på korruption är oklart, men nog finns misstanken.

Sunt nog tror mer än varannan svensk att kommunpolitiker och kommunala tjänstemän är korrupta, enligt en rapport från Finansdepartementets expertgrupp (ESO 2013). Det är bra; vi behöver alla förstå att vi inte bor i Bullerbyn.

Granskning, öppenhet och strikta regelverk är det bästa skyddet mot skumrask, och därför är det viktigt att medborgarna ställer höga krav på kontroll, och att media gör sitt jobb.

Varje år upphandlar kommuner och landsting för nära 900 miljarder kronor, enligt Dagens Samhälles beräkningar. Det gäller att se upp så att dessa summor inte hamnar snett.

Kravet bör vara att skattebetalarna ska kunna förvänta sig hederlighet; de står trots allt för fiolerna, och bör kunna lita på att makthavarna hanterar stråkarna rätt – inte spelar falskt.