Mattias Karlsson: Nationell eller europeisk trygghet?

Ledare Artikeln publicerades

Utvecklingen av mer samordning inom EU sätter socialförsäkringarna under press.

I hällregnet en ruggig novemberdag i Grebbestad på västkusten. Där sitter två tiggare från Rumänien utanför Konsum och Systemet. I mitten av februari i Tandådalen, Sälen, sitter en 25-årig man från Bulgarien i snöblåsten med en pappersmugg utanför en mataffär.

Tiggarna, eller EU-migranterna som de också kallas, finns inte bara i de stora städerna i Sverige. De är vanligen romer från Rumänien och Bulgarien som har det så svårt ekonomiskt i sina hemländer att de finner det bättre att komma till Sverige för att tigga.

För många utmanar tiggarna den svenska självbilden av att alla som behöver hjälp kan och ska få det. Andra ogillar dem. Väldigt få kan sägas vara oberörda.

Tiggarna speglar det delade EU, inte minst i spåren av finanskrisen där de ekonomiska skillnaderna mellan medlemsländerna har ökat.

”Är ett bestående välfärdsgap på väg att etablera sig mellan Europas mer välmående ekonomier och de som halkat efter?” Den frågan ställs i den nyligen utkomna boken ”Välfärdsgapet – EU:s sociala utmaning” där en rad forskare går igenom de utmaningar som finns och hotar den sociala sammanhållningen inom unionen.

Den fria rörligheten av varor, kapital, tjänster och personer är en av EU:s viktigaste principer. Tanken är att med lika villkor skapa förutsättningar för en konkurrenskraftig marknad, men också att utjämna skillnader för att därigenom skapa ett enat Europa.

Juristen och doktoranden Jaan Paju tar i sin uppsats i boken upp en problematik som i dag inte är så uppmärksammad, men som måste tas på allvar. Det handlar om socialförsäkringar och om den sociala tryggheten i varje medlemsland kan kombineras med de rättigheter som en EU-medborgare har av fri rörlighet.

Socialförsäkringarna är medlemsländernas ansvar och utgör själva kärnan i välfärden. Den fria rörligheten som EU:s invånare har genom unionsmedborgarskapet, ställer dock de nationella socialförsäkringarna inför ett dilemma, särskilt om dessa utgår från bosättning. Inte minst gäller detta för den nordiska välfärdsmodellen som är en av de mest långtgående med en generell välfärd och med höga bidragsnivåer jämfört med andra länder.

Enligt gällande EU-regler får tiggare som inte är ekonomiskt aktiva inte ta del av ett lands socialförsäkringar. Hur det är enligt svensk lagstiftning är än så länge oklart eftersom kommunerna tolkar lagen olika.

Men som Jaan Paju skriver finns det i EU en utveckling mot mer samordning av socialförsäkringarna som innebär att ”även migrerande icke-ekonomiskt aktiva personer kan omfattas av socialförsäkringar som präglas av en nationell omfördelningspolitik”.

Sett i ljuset av de nationella vindar som i dag blåser inom EU är detta en utveckling som måste diskuteras mer. Men det duger inte att ropa på högre hinder och stängda gränser inom EU. Det är inte ett mer delat utan ett enat Europa som behövs. Vägen dit är sannerligen inte lätt, särskilt inte om den sociala tryggheten i Sverige kan sättas under press.