Någon måste ansvara för läkemedelslagren
Läkemedlet litium är slut hos leverantören, rapporterar SVT (4/7). Även om det finns kvar på enstaka apotek råder brist, och leverantören meddelar att man på grund av problem med att få fram den verksamma substansen inte kommer att kunna leverera i normal takt förrän i augusti.
Det kan få allvarliga konsekvenser, eftersom litium är centralt i behandlingen av bipolär sjukdom.
Så hur kan livsviktiga mediciner plötsligt ta slut, utan att det finns reservlager att ta från? Tidigare hade det statliga bolaget Apoteket AB ansvar för sådana lager, men i samband med avskaffandet av apoteksmonopolet 2009 togs uppgiften bort från bolaget. Istället ansvarar regionerna för läkemedelsförsörjningen, men utan att ha något uttalat ansvar för krisberedskap eller reservlager. Både Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten har vissa lager, men bara av enstaka mediciner eller vaccin. De senaste åren har läkemedelsbrist blivit vanligare.
Det har fått vissa att peka på omregleringen av apoteksmarknaden som boven i dramat. Det är dock en missriktad kritik. Att varken staten eller regionerna tagit på sig det fulla ansvaret för krisberedskapen är problemet, inte att apoteksmarknaden är konkurrensutsatt, eller att apotekskunder fått fler apotek och bättre öppettider. Såväl Riksrevisionen som Socialstyrelsen har tidigare visat på problemen med krisberedskapen kring läkemedel, utan att det fattats några beslut som ändrar på situationen.
En ny rapport från Lunds universitet, beställd av Socialstyrelsen, föreslår att en ny myndighet som får ansvar för läkemedelsförsörjningen. Det går möjligen att diskutera om det måste skapas en ny myndighet för ändamålet – varför kan inte Läkemedelsverket, Socialstyrelsen eller MSB få uppgiften? – men det viktiga är att någon tydligt tilldelas ansvaret, och ska samordna arbetet. Socialminister Lena Hallengren (S) säger till SVT att hon vill invänta den utredningen om beredskap inom hälso- och sjukvården som regeringen tillsatte i augusti 2018.
Hjulen i den svenska statsförvaltningen snurrar alltså, och det finns gott hopp om att läkemedelsförsörjningen kommer att tryggas framåt. Då återstår de akuta problemen, där människor i behov av mediciner i sommar måste få hjälp. Det ansvaret måste regionerna ta.
