När ska väljarna avslöja Centerns Fröken Sverige-politik?

Ledare ,
Populär.
Foto:

Vad står C egentligen för? Annie Lööf (C) gillas av väljarna, men budskapen är smickrande luddiga. Det är många fina ord, men få seriösa lösningar på kniviga prioriteringsfrågor eller utmaningar.

Texter med enkla påståenden som är omöjliga att vara emot kan kännas lockande. Den som likt en kandidat i miss Universe säger att fred på jorden är bra och att krig, våld eller svält är dåligt kommer att gillas av många. Det är svårt att inte hålla med skribenter eller politiker som säger självklarheter eller undviker svåra avvägningar. Någonstans har vi alla en dragning till det som är lättuggat som pulvermos, utan klumpar. Det ickekomplexa är attraktivt, om än näringsfattigt.

Dessvärre är inte verkligheten alltid så enkel. Den som vill ge till någon måste ta från en annan. Den som vill satsa på ett håll måste dra ner på ett annat. Den som vill säga ja till den ene måste säga nej till den andre.

Men om detta talar inte Centerpartiet. Oh, nej, där är det jajemen, satsande och givande som ligger i fokus.

Som jag skrev om häromdagen menar Centerstudenters vice ordförande att det är höjden av ofrihet att kräva att de som får bidrag av skattebetalarna måste bevisa att de behöver hjälp. Men sedan när är liberalismens vision friheten att göra vad man vill för andras pengar? Det blir ett obegripligt fokus.

C har krävt nolltolerans mot hedersbrott, sexuella övergrepp, mobbing och våld mot blåljuspersonal. Att bara säga nej är lätt. Det lär inte demonstreras i en annan riktning. Ingen kommer att strejka.

Partiet har även en öppen syn på invandring –  partiets talesperson Johanna Jönsson röstade emot hårdare asylregler 2016. Ofta lyfts vaga formuleringar om att en omfattande migration kommer att gå toppenbra om man bara gör rejäla förändringar. Det känns sympatiskt, men är svårt att få att gå ihop.

När den skånska regionpolitikern Niels Paarup-Petersen (C) intervjuades på Kvällspostens ledarsida i somras kom han lätt undan frågan om hur Sverige ska kunna integrera alla som kom 2015. ”Jag är inte orolig för människorna som får stanna kvar om vi skapar rätt förutsättningar på arbetsmarknaden. Men det kräver en annan typ av arbetsmarknad. Men om vi skapar rätt typ av bostadsmarknad så kommer de att få boende” (5/7).

Jaha. Problemet är att radikala förändringar är extremt svåra att få till stånd i ett land som styrs av rödgrön politik, protektionistiska fackförbund och välfärdsstatsvumande väljare, men det är tydligen inget man behöver prata om. Det funkar om bara C får hundra procent röster i nästa val, liksom, bah.

Det blir lika orealistiskt som att en dag i mars dra på sig shorts och hoppas att det är 35 grader och sol när man kliver utanför dörren. Jomen om det bara är så varmt funkar ju flipflops! Och om man blundar riktigt hårt ser man dessutom ut som Angelina Jolie.

Men inga följdfrågor ställdes av KvP om hur man ska få ”en annan typ av arbetsmarknad” eller ”rätt typ av bostadsmarknad”.

Under den onekligen smickrande och okritiska rubriken ”Den skånska liberalismens rockstjärna” lyftes istället Paarup-Petersens engagemang kring gräns- och ID-kontrollerna – utan att han behövde förklara hur Sverige skulle ha hanterat ett stort antal asylsökande utan dem. Kanske är det media, och inte politikerna, som ska beskyllas för brist på klarhet, men otydligheten kvarstår.

Vad gäller att få passivt stöd av SD menade Paarup-Petersen att han själv inte har ”behov av makt” eller behöver ett jobb. Men det handlar knappast om honom personligen. Om man som politiker är frustrerad över hur Socialdemokraterna har kört Malmö i botten vill man väl ha makt för att förändra? Ser man hellre att S fortsätter styra än att man tar över och får ett och annat medhåll för sin politik från SD? Han kunde dock inte i sin vildaste fantasi föreställa sig hur Malmö skulle bli bättre med SD – trots att det väl ändå borde göra Malmö gott om alliansen styr.

Med nuvarande parlamentariska läge är tyvärr det enda sättet att få bort S att lägga förslag som ibland stöds av SD. Om det är ens egna idéer är de rimligen önskvärda.

Men det vägrar även Annie Lööf se. Hon envisas med att bara vilja bilda regering om alliansen är större än det rödgröna blocket. Hon låter alltså S, MP och V fortsätta dra landet i fördärvet för att själv slippa förknippas med SD. Tro inte att de rödgrönas näringslivsfientliga politik försvinner eller att deras förkärlek för låtsasjobb och skattehöjningar svalnar för att man tittar surt på dem i debatter eller skriver ”fy” på Twitter. Nej, genom att vägra ta ratten tillåts de rödgröna att köra på.

Om SD fortsätter vara stora kan Lööf tänka sig att regera ihop med S och MP. Hon kallar det visserligen ”blocköverskridande samtal”, men dörren har öppnats och därmed skulle vi plötsligt kunna få se den person som talat föraktfullt om S politik sitta i samma regering som Löfven (Di 31/3). Och de fina orden från partiet skulle bli... bara ord.

C vill ha bättre företagsklimat och sänkta kostnader för företag. I vintras föreslogs slopad arbetsgivaravgift för dem som är nya på arbetsmarknaden (GP 3/2). Det är bra tänkt. Men hur envetet en politiker än upprepar att ”bidrag behöver bytas mot jobb” blir det ändå bara tomma slogans om man ändå undviker det enda sättet att komma dit.

Naturligtvis är det bättre om väljarna avstår från SD är och att den nedgång som noterades i Demoskops senaste mätning därmed fortsätter. Men om inte?

Lööf har förtroende av 40 procent av väljarna, enligt Novus (SVT 30/7). Hon är även näringslivets favoritkandidat; 67 procent uppgav i somras i en mätning från DN/Ipsos att de har högt eller mycket högt förtroende för henne.

Jag är inte främmande för att C tar statsministerposten – Lööf är stark och passionerad – men då måste hon våga ta sig an svåra frågor. Och satsa på annat än en tjusig tiara.

Carolin Dahlman

Läs gärna också:

Ge inte åt den som skriker högst

Låt inte friheten blir frihetens största fiende

Vem ska styra landet?

Fy för floskler