Nils-Eric Sandberg: Nils-Eric Sandberg: Kan skatten reformeras?
Varje diskussion om skattetrycket måste utgå från en distinktion så viktig att nästan ingen i skattedebatten är medveten om den. Det är skillnaden mellan skattebas och skattesats. Skattebasen är den faktor som skatten tas ut på – till exempel inkomst eller konsumtion. Skattesats är skatten i procent.
En aning matematik visar att ju större skattebasen är, desto större intäkt ger en given skattesats. Och, det nästan okända: det omvända gäller. På en liten skattebas måste skattesatsen vara extremt för att ge någon märkbar intäkt.
Den i detta perspektiv bästa skatten är momsen. Den tas ut på en mycket bred skattebas – privat konsumtion utgör ca 50 procent av BNP. Därmed ger varje momsprocent stora intäkter.
Tyvärr har momsen differentierats, och därmed från intäktssynpunkt försämrats. Kommunisterna ville slopa momsen på mat. Tage Erlander sade gång på gång att vi socialdemokrater förhandlar aldrig med kommunisterna. Men Olof Palme bröt mot den principen. Han tog upp en förhandling med kommunisternas ledare Lars Werner direkt från riksdagens talarstol. Det var kommunisternas största politiska vinst. Göran Persson fortsatte med att låta Lars Ohly halvera avdraget för pensionssparande. Båda åtgärderna hade ungefär samma grad av samhällsekonomiskt vansinne; det var därför partiledarna tyckte det stämde med socialistisk ideologi.
Nu kommer krav på höjda kapitalskatter – trots att den samlade skatten på aktiesparande är dubbelt så hög som EU-genomsnittet.
Långtidsutredningen klagar över ökade inkomstklyftor. Men utredningen missar två viktiga synpunkter. Först: ökningen kommer från en extrem jämlikhetsnivå. Sedan: vi har fyra starka utjämningsmekanismer: en extremt sammanpressad lönebildning; världens högsta marginalskatter från långa inkomster; ett extremt generöst system med vanligen inkomstprövade bidrag; ett stort utbud av oftast ”gratis” offentliga tjänster.
Förmögenhet beskattas redan tre gånger: inkomstskatt, löneskatt och avkastningsskatt på sparandet. Arvsskatt är inte skatt på kapital utan skatt på dödsfall. När mannen avlider försvinner bortåt 60 procent av inkomsten. Bör sedan finansdepartementet komma till änkan och ta hennes hus för att skapa ”social rättvisa”? Ja, det anser vänstern.
Sänkt skattetryck innebär INTE att de totala inkomsterna minskar. Att människor får behålla något mer av sin bruttoinkomst innebär att deras välfärd ökar. Något mer av makten över inkomst, konsumtion och sparande flyttas från politikerna till medborgare, det vill säga till dem som står för jobben. Vilken av grupperna vinner på detta – och vilken förlorar?
Nils-Eric Sandberg är publicist i ekonomiska och filosofiska ämnen.
