Nils-Eric Sandberg: Tar allting slut?

Gästkrönika Artikeln publicerades

Svaret på rubrikens fråga är ett bestämt ja. Det har räknats fram av organisationen ”Global Footprint Network”.

Allting tog slut 29 juli. Då tömde vi jordens resurser. Alltså hade vi inget att äta 30 juli.

Problemet är att organisationen gjort den här kalkylen länge. Och allting har tagit slut sedan 1990.

Den här typen av domedagsprofetior är inte nya. Den som är intresserad av en mer detaljerad domedagsbeskrivning hänvisas till Johannes Uppenbarelse i Nya Testamentet. Den skrevs år 64 alternativt cirka 90 e Kr.

En senare profetia kom 1972, kallad ”The Limits to Growth” (det vill säga Tillväxtens gränser), av en grupp forskare i Romklubben. Deras huvudbudskap var att tillväxten håller på att tömma jorden på resurser – metaller, olja, allt tar slut. Rapporten hyllades intensivt av media. Journalister älskar ju katastrofer. Kollegerna på min gamla tidning DN blev överlyckliga: äntligen kommer allting att gå åt helvete – oh så roligt!

I Romklubben ingick ingen ekonom. Hon/han hade annars kunnat förklara att om resurserna håller på att ta slut kommer priserna att stiga, och tvinga fram besparing. Men när klubbens rapport kom rådde överproduktion av stål i Europa. En kommissionär från EU for runt och försökte övertala stålbolagen att minska produktionen för att hindra prisfall och konkurser.

Romklubbens avgörande misstag var att den såg tillväxt som ett mått på volym – det vill säga den andel av jordens resurser vi förbrukar. Mina DN-kolleger delade entusiastiskt detta missförstånd.

Men tillväxten är ett mått inte på volym utan på den ökning av värde som vi skapar på varor och tjänster. Vidare: 74 procent av Sveriges BNP består av tjänster. Siffran för USA är 80 procent.

Innebär detta att vi producerar för mycket varor?

Romklubben fick en förintande kritik, av bland andra den engelske ekonomen Wilfred Beckerman i hans bok ”A Defence of Economic Growth”, och 13 engelska forskare i boken ”Thinking about the Future – a Critique of The Limits to Growth”. De uppmärksammades vad jag vet bara i några få artiklar i svensk press – det vill säga mina egna.

Tillväxten saknar inte problem. Den engelske ekonomen E J Mishan kritiserade dem i sin bok ”The Economic Growth Debate” 1977. Men Mishan gör ett grovt misstag. Tillväxt är ofta en funktion av förändring – människor måste flytta, skaffa ny utbildning, etcetera. Det kan bli besvärligt. Men detta är i grunden en följd av förändringar i marknader och teknik. De kan ett litet land inte hindra. Men om vi accepterar dem får vi värdeökning.

Att välståndet ökat de senaste hundra åren beror inte på nya bidrag utan på den tekniska förändring vi haft i ekonomin – det vill säga i företagen. Det är därför vi fått det bättre.

Vad ”Global Footprint Network” missar är att huvudfaktorn bakom tillväxt är inte ökat resursuttag utan ny kunskap och mänskligt initiativ. Hur klarar vi oss utan det?

Nils-Eric Sandberg är publicist i ekonomiska och filosofiska ämnen.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.