Nils-Eric Sandberg: Våra besynnerliga riksbankchefer

Ledare Artikeln publicerades
Riksbankschef Stefan Ingves kommenterar dagens räntebesked under en pressträff på Riksbanken i Stockholm.
Foto: Anders Wiklund/TT
Riksbankschef Stefan Ingves kommenterar dagens räntebesked under en pressträff på Riksbanken i Stockholm.

Stefan Ingves får kritik av fackekonomerna för den konstiga minusräntan. Inte ens Karl XII:s finansminister Görtz införde något sådant. Men Sverige har länge haft konstiga riksbankschefer.

När Marcus Wallenberg fyllde 80 hyllades han av Industrins Utredningsinstitut med ett seminarium. En rad ekonomer presenterade nya uppsatser. En av dem, Ingemar Ståhl, skrev om ”Realräntans utveckling under 1900-talet”. Han fann att realräntan under krisåret 1921 steg till 31 procent – en helt vansinnig nivå. Han hittade ingen förklaring.

Då begärde Marcus Wallenberg ordet och förklarade: Riksbankschefen under åren för första världskriget hette Moll (ett passande namn). Han trodde på tysk seger i kriget, och placerade därför valutareserven i tyska riksmark och statsobligationer. Det var inte så mycket att ha efter Versaillesfreden. Så därför chockhöjde Moll räntorna, för att ta igen något av förlusterna.

Följden blev den värsta ekonomiska krisen i Sveriges moderna historia. BNP föll 1921 med 11,9 procent. Arbetslösheten gick över 20 procent. Etc.

Mats Lemne, som 1951 blev riksbankschef, drev igenom ett program för penningpolitiken. Riksbanken skulle hålla en stabil prisnivå, stabil ränta och stabil valutakurs. Forskningen om penningpolitik har länge visat att denna kombination är omöjlig; av de tre målen inflation, ränta och växelkurs kan riksbanken endast styra ett. Det visste inte Lemne.

1955 blev Åsbrink riksbankschef. Han trodde på fast växelkurs och skällde ut mig för att jag antytt att flytande växelkurs var det ekonomiskt riktiga. Han hyllade samtidigt min äldre kollega som hade den rätta tron.

En liten förklaring: med flytande växelkurs tar vi upp skillnader i konkurrenskraft mot utlandet i växelkursen; med fast växelkurs tar vi upp dem i produktion och sysselsättning, med stor risk för arbetslöshet. Mina dåtida kolleger på DN:s ledarsida trodde på fast växelkurs; de hade ju läst ekonomi i Uppsala.

Flytande växelkurs är som att hunden viftar på svansen. Fast växelkurs innebär att någon med ett fast grepp om svansen viftar på hunden.

1982 vann socialdemokraterna valet. Fram till dess hette riksbankschefen Lars Wohlin. Han var en utomordentligt kompetent ekonom. Men Palme ville inte ha någon sådan utan en partitrogen. Han fann Bengt Dennis, som var troende socialdemokrat men ekonomiskt okunnig – två egenskaper som ofta är starkt korrelerade.

Dennis trodde på fast växelkurs. Han försvarade den med stigande räntor. Vi fick från 1992 realräntor på 15-20 procent. De fungerade som strypsnaror på hushåll och företag. Dennis förstod ingenting. Den borgerliga regeringen förstod inte heller att riksbankschefen inget förstod. Det kostade 350 000 personer jobbet.