Nils-Eric Sandberg: Vara med i EU

Gästkrönika.

Snart, 26 maj, ska vi välja svenska politiker till EU-parlamentet. Vad har de där att göra?

Historien bakom EU är lång, nästan aldrig uppmärksammad i svensk debatt. Den började på 1860-talet. Europa dominerades då av militärallianser – trekejsarförbundet, trippelalliansen, etcetera. Grunden var inte ideologisk utan maktpolitisk och nationalistisk. Ledningen i de flesta länder präglades av militarism – Preussen som etta, Frankrike som god tvåa (tänk på Dreyfus!).

1870-71 fick Bismarck sitt krig mot Frankrike, med stor seger. Han förolämpade Frankrike genom att utropa det förenade kejsardömet Tyskland i Spegelsalen i Versailles. Frankrike tvangs betala ett skadestånd på 5 miljarder franc.

Första världskriget kom 1914 – märkligt sent; det hade förberetts i många år. Med Versaillesfreden tog Frankrike en grundlig hämnd på Tyskland som ålades ett skadestånd på 132 miljarder guldmark – något Tyskland inte kunde betala. Så kom 1939 och fortsättningen på första världskriget.

1945 träffades några franska, tyska och holländska diplomater och kom överens om att Europa inte en gång till ska försöka begå ett kollektivt självmord. De ville tvinna ihop de europeiska ekonomierna så att ett nytt krig skulle bli omöjligt. Det avgörande avtalet, Romavtalet, undertecknades 25 mars 1957, av EEC, det vill säga Tyskland, Frankrike, Italien och Benelux.

EEC blev det europeiska fredsprojektet; de gamla huvudfienderna T8yskland och Frankrike blev medlemmar. 1961 ansökte England om medlemskap; Danmark följde efter, ty engelsmän äter bacon till frukost och Danmark levererar grisarna.

Vi fick en debatt i Sverige om tanken på ett svenskt medlemskap. Det var ekonomiskt rimligt, eftersom 75 procent av svensk export gick till Västeuropa.

Men på Metallkongressen 22 augusti 1961 sade Tage Erlander nej. Han beskrev EEC som en krigsorganisation; vår neutralitet gjorde ett svenskt medlemskap omöjligt. Erlander höll talet; det skrevs av Olof Palme, som hatade Väst. Det dominerade svensk attityd till EEC, sedan EG, EU. Det historiskt unika fredsprojektet beskrevs av det svenska regeringspartiet som en krigsorganisation. LO föreslog att Sverige i högre grad skulle exportera till Östblocket.

Varför kom Sverige med? En vansinnig ekonomisk politik gav Sverige 1990 räntor på 18-20 procent. Regeringen lade fram en katastrofplan, 27 oktober 1990, med förslag om bland annat skolstart från 6 år och ansökan om medlemskap i EG. Syftet var inte alls att vi ville vara med i det europeiska fredsprojektet, utan att vi ville få ned räntorna.

Vår ansökan om medlemskap mottogs med viss förvåning i Bryssel. Socialdemokratins väljare hade i 29 år fått veta att ett svenskt medlemskap i krigsorganisationen var otänkbart. De fick tänka om, när Partiet sade ifrån.

Nils-Eric Sandberg är före detta ledarskribent i Dagens Nyheter och publicist i ekonomiska och filosofiska ämnen.

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.