Nils-Eric Sandberg: Vi måste jobba längre

Gästkrönika Artikeln publicerades

Många svenskar blir äldre, med tiden. Är det deras fel? De kanske då belastar sjukvården. Är det också deras fel?

Arbetsförmedlingen vill ha en kraftigt ökad nettoinvandring. Till 2030 kommer befolkningen att öka med en miljon personer, en stor del av dem äldre. Invandringen blir en nödvändig förutsättning för bevarad välfärd.

Den här kalkylen är främst ett politiskt inlägg. Inte konstigt – myndigheterna har ofta ägnat sig åt politisk propaganda.

Arbetsförmedlingens resonemang är diskutabelt. Invandrare kräver mycket av service – språkutbildning, tolkar, grundutbildning. Min vän Nils Lundgren – före detta chefsekonom på Nordbanken – har räknat ut att 20 procent av de anställda inom sjukvården i Stockholm är invandrare. Men invandrare står för 20 procent av konsumtionen av vård. Så nettoeffekten är noll.

Fyrtiotalisterna har fått mycket kritik för att de är så många. Förre finansministern Pär Nuder kallade dem på sitt eleganta sätt ”ett köttberg”. Men han förstod sig inte på ekonomi; det var väl därför han blev finansminister.

En extra stor generation ger ett extra stort bidrag till ekonomin via investeringar. Om investeringsnivån hålls stabil spelar skillnader i storlek mellan generationer ingen roll. Men i praktiken misslyckades nog fyrtiotalisterna. Investeringskvoten, det vill säga den andel av BNP som investeras, låg på 1960-talet på 24 procent. Tillväxten blev 4,6 procent per år i genomsnitt. Så kom 1970-talet då facket och politiken tog ett starkare grepp om ekonomin. Tillväxten föll till 1,2 procent. Skatterna chockhöjdes. Investeringskvoten föll till 14 procent – en kritisk gräns eftersom kapitalförslitningen uppgick till ca 14 procent. Så kapitalstocken ökade inte.

Den viktigaste uppgiften för den ekonomiska politiken blir att se till att 1970-talet inte går i repris.

Nu blir de äldre fler. Medellivslängden har ökar. I ett föredrag på min Rotaryklubb betonade S-politikern Heléne Fritzon att detta var det stora problemet för svensk ekonomi. Jag frågade då vad hennes parti vill göra åt detta problem. Jag fick inget klargörande svar.

Att de äldre blir fler behöver inte vara någon katastrof. Allt färre är fysiskt utslitna. De kan arbeta längre. Att ha en generell pensionsålder är bara ett utslag av socialdemokratins och fackets ursinniga intolerans mot individuella variationer. Men många människor är individer, även om LO aldrig accepterar en sådan tanke. Så vi behöver en individualisering av pensionsåldern. Med förändringar i vårt extrema skattesystem kan vi kraftigt öka incitamenten. Säg att alla som arbetar efter 60 år får halverad inkomstskatt. De som arbetar efter 70 slipper skatt. Samhällsekonomiskt kan detta bli en lysande affär.

Tyvärr förutsätter denna operation att någon förklarar för finansministern skillnaden mellan statsfinansiella och samhällsekonomiska kalkyler. Men vem kan klara av det?

Nils-Eric Sandberg är före detta ledarskribent i Dagens Nyheter och publicist i ekonomiska och filosofiska ämnen.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.