Om politikerna skärper sig behöver folk inte vara missnöjda
Enligt en färsk och mycket intressant studie från Kantar Sifo framkom att det inte bara är invandringsfrågan som lockar människor till Sverigedemokraterna. SD:s väljare känner sig i betydligt lägre grad än andra partiers sympatisörer sedda och lyssnade till generellt (1/6).
Hela 84 procent av SD-väljarna menar att politiker lyssnar på ett mycket eller ganska dåligt sätt, medan bara 47 procent av de borgerliga och 43 procent av de rödgröna väljarna känner så. Samma känsla av bristande respekt upplever SD:s väljare mot hela samhället. Bara 55 procent känner sig respekterade, vilket kan jämföras med 84 eller 79 procent bland övriga. Det är en enorm skillnad, viktig för politikerna att vara medvetna om.
SD-väljarna upplever dessutom i högre grad att skatten inte går till rätt saker. 82 procent tycker att de i låg utsträckning får valuta för de skatter de betalar, och här är glappet mellan väljarna djupa. 45 procent av de borgerliga menar att de inte fick valuta, medan de rödgröna väljarna tvärtom tycks mycket nöjda – bara 16 procent tycker att de inte får rätt saker för pengarna.
Det här tyder på att det inte är migrationen och integrationen som är viktigast. ”Kanske blir invandringsfrågan en symbol för att samhällets fokus och resurser vänds till andra än mig själv”, kommenterade opinionschefen Toivo Sjörén.
Ja, nog förstärks skatteslöseri och orättvisor i och med hur övergenerösa politikerna är kring just asylsökande och nyanlända. Om Slöseriombudsmannen tidigare kunde hytta med fingret över att Kristianstad skickade mat i taxi för dyra pengar hamnar notan för integrationen på miljardnivåer. Nyanlända får gå före i bostadskön. Asylsökande får gratis tandvård. Man kan få försörjningsstöd utan krav. Slöseri och slarv amplifieras. Känslan av orättvisa likaså.
Dessutom duckar ledande politiker för de viktigaste frågorna. När Malmöskjutningarna skulle debatteras i P1 Morgon var det inte en enda minister som hade möjlighet att möta Ulf Kristersson (M), utan han fick i stället ta debatten med Jonas Sjöstedt (V). Statsministern kunde alltså inte ta sig tid att möta oppositionsledaren i ett samtal om en så extraordinär händelse. Vad gjorde han i stället? Försökte nita friskolor?
Allt detta är rimligt att kritisera. Även den som till skillnad från mig vill ha höga skatter måste väl mena att pengarna ska användas rätt. Även vi som vill ha ett fritt samhälle vill väl sätta gränser för kriminalitet och brottslingar.
Enligt en undersökning från DN/Ipsos har SD:s väljare mest pessimistisk syn på läget i landet; hela 81 procent tycker att landet utvecklas går åt fel håll. Övriga partier är betydligt mer positiva (Aftonbladet 7/10).
Men att så många missnöjda och pessimistiska väljer SD betyder inte att vi opinionsbildare ska sluta klaga, utan att politiker och tjänstemän måste börja skärpa sig, prioritera rätt och sluta använda våra pengar vårdslöst.
Det finns de som menar att vi borde vara optimistiska och sprida glada nyheter för att minska missnöjet, men det går inte att förneka att makthavarna behöver granskas och tänka om. Inkonsekvens i migrationspolitiken, decemberöverenskommelsen och så vidare har gett upphov till befogad misstro.
Om de rycker upp sig kan de få tillbaka förtroende –och rösterna. Många som säger sig vilja rösta på SD stöder nämligen egentligen inte partiet fullt ut. Enligt SCB-undersökningen som kom nyligen föredrar var femte faktiskt ett annat parti. Dessa kan komma åter.
För frågan är om de arga, missnöjda och pessimistiska kommer att få valuta för sin röst. SD vinner en del på att vara oprövade och fria från bagage. De kan inte beskyllas för misslyckanden – för de har inte haft makt att påverka. Deras förslag kan inte anklagas för att vara overksamma – för de har inte provats. Eftersom övriga partier har stängt SD ute har de också befriat partiet från ansvar. Besluten har ju fattats av andra och SD kan överlägset himla med ögonen över den puckade ”sjuklövern”.
Samma sak gäller tempo. Eftersom politik i en demokrati tar tid – det ska utredas, planeras i detalj och tröskas i utskotten – kan övriga partier upplevas som långsamma och tröga. Dessutom kommer alla att behöva kompromissa så länge inget parti har ensam majoritet.
Men SD kan ge sken av att de kan ändra lagar, straffsatser och regelverk från en dag till en annan – som med ett magiskt trollspö – och i en tid när allt rastlösare och otåligare människor söker omedelbar behovstillfredsställelse kan det upplevas som attraktivt.
SD kanske känns lite piggare, men frågan är om det är en garant för ett bättre Sverige? När partiet presenterade sitt valmanifest för Region Skåne på tisdagen fick de frågan om de kunde arbeta med de rödgröna – trots att det mycket väl kunde leda till skattehöjningar, vilket man lovar väljarna inte ska bli av – och svaret blev att de kunde de kompromissa kring skatten de bara fick igenom sin politik om till exempel att stoppa inhyrd personal eller ta bort vårdköerna helt och hållet. Patric Jönsson (SD) berättade att hans vision var folkhemmet. Ingenstans fanns en tanke om valfrihet. Blir det då ”en förändring på riktigt” – eller får väljarna bara ytterligare ett sosseparti? Det finns skäl att vara sur, men också att vara skeptisk mot kvicka lösningar.
