Optimism och ambition i klimatfrågan

Det är ett välkommet tillskott till en infekterad flygdebatt. Centerpartiets Annie Lööf fick i vintras stark kritik när hon menade att vi kan fortsätta flyga som idag, eller till och med mer, om planen tankas med mer biobränsle (SvD 29/1). Kritiker pekade på forskning som visade att inte ens 100 procent biobränsle i tanken skulle räcka för att nå klimatmålen. Det skulle tvärtom bara kompensera för en förväntad ökning i flygandet (SvD 2/7 2017).

Problemet är den så kallade höghöjdseffekten. Även om flyget skulle släppa ut mindre koldioxid är utsläppen av vattenånga och kväveoxid på hög höjd dåliga för klimatet.

Det betyder att flygandet oavsett biobränslen måste minska, eller åtminstone inte öka, om klimatutsläppen ska ner. Så långt var kritiken mot Annie Lööf riktig.

Samtidigt måste man hålla flera tankar i huvudet samtidigt. En av Lööfs poänger var just att den tekniska utvecklingen inte är huggen i sten. Norska Avinor tror exempelvis att alla inrikesflygningar kan göras med elektriska plan 2040.

Politiker kan förstås inte bara räkna med att sådana revolutioner händer och luta sig tillbaka. Men man kan heller inte ignorera att både teknikskiften och andra samhälleliga förändringar påverkas av politiska ambitioner. Så sent som förra sommaren ansågs det osannolikt att svenska plan skulle kunna tankas med enbart biobränslen 2030. Nu har branschen en plan som är redo att sättas i verket.

Omställningen av personbilsflottan är ett annat exempel. Under 2017 meddelade Volvo Cars att företaget enbart tillverkar elbilar eller hybrider efter 2019. I Tyskland har jättarna Volkswagen, Daimler och BMW satsat nästan fem miljarder euro på elektrifiering bara de senaste två åren. Det ambitiösa målet om en fossilfri fordonsflotta till 2030 känns plötsligt möjligt. Allt detta har skett innan stora regleringar, dieselförbud eller ekonomiska styrmedel kommit på plats.

Vetenskaplighet är det viktigaste verktyget i klimatfrågan. Men optimism eller ambition skadar faktiskt inte heller.