Orättvist när kommuner hettar upp bostadsmarknaden

Ledare Artikeln publicerades
Foto:FREDRIK SANDBERG / TT

Allt fler kommunpolitiker köper bostadsrätter för att nyanlända ska ha någonstans att bo. Detta har visat sig trissa upp priserna och blir därför ohederligt mot de skattebetalare som själva sparar och gnetar för att kunna köpa sig en bostad.

Det är lätt att förstå kommunpolitikernas panik och desperation. I mars beslutade riksdagen att de måste fixa bostäder åt de nyanlända som har anvisats dem. Vad ska de göra om det inte finns tomma kommunala hyresrätter eller andra billigare alternativ?

Ett 20-tal kommuner har därför redan köpt och ett 30-tal har planer på att göra det. Malmö stad ska investera i cirka 140 lägenheter under ett par år och Vallentunas politiker köpte var tredje lägenhet i kommunen under juni månad, enligt Ekot (31/10). När Aftonbladet frågade 177 kommuner i augusti planerades inköp för 100 miljoner kronor (26/8).

”Kommuner har börjat fungera som bostadsförmedling för nyanlända, alltså personer som egentligen inte har några sociala problem eller funktionshinder annat än att de saknar egna kontakter på bostadsmarknaden och inte heller kan få banklån, säger Jan-Ove Östbrink, bostadspolitisk expert vid Sveriges Kommuner och Landsting, SKL (Svenska Dagbladet 15/8).

    Kanske är det billigare att köpa än att bygga modulbostäder eller hyra till överpriser av Bert Karlsson-typer. Men det är en märklig situation att skattebetalarna ska konkurrera mot sig själva vid stressiga budgivningar. Varför ska man själv gå med flackande blick till banken och be om bolån när ens skattepengar läggs på bostäder åt andra och dessutom gör ens eget boende dyrare?

    Per-Arne Sandegren, analyschef på Mäklarstatistik, kommenterar Vallentunas investeringar i sommar: ”Det är klart man påverkade marknaden” (31/10). Ja, ju fler budgivare, desto dyrare, det säger sig självt.

    Dessutom menar Östbrink från SKL att det finns ekonomiska risker för glesbygdskommuner som köper bostäder i stället för att hyra. Den dag boendet inte behövs längre kan kommunen tvingas sälja med förlust (Ekot 13/3). Kostnaden för kommunens invånare kan därmed bli än större om man ska betala både sina egna skulder och kommunens.

    Svenskarna har alltid hjälpt andra som har det svårt, via bistånd, stöd för arbetslöshet, sjukdom eller tillfälliga svackor. Det är bra för sammanhållningen och skapar ett tryggare samhälle. Dessutom är det moraliskt rimligt i de flestas ögon och därför accepterat. Men finns gränser? Vi måste på allvar börja tala om gränser.

    Och vad gäller bostäder: Kom igen nu politiker, röj bland höga skatter och tjocka luntor av regler. Ta detta seriöst.