Pinsam svensk politikerkår

Visserligen var det inte längre 110 utan ”bara” ett 90-tal kommuner som räknade med förlust i år, men fyra av fem tillfrågade ekonomichefer svarade att sannolikt det ser mycket eller något sämre ut nästa år.

Dagen innan debatten meddelade Kommuninvest att kommunernas skulder fortsätter att öka, och veckan innan kom besked från Konjunkturinstitutet att högkonjunkturen är över. Att arbetslösheten ökar vet vi, och i veckan meddelade Arbetsförmedlingen att arbetslösheten bland unga ökar för första gången sedan 2013.

Ekonomin är med andra ord trasslig och statsbidrag kan inte trolla fram jobb eller plus i budgeten. Andra problem är klimatförändringarna och eskalerande gängkriminalitet, med otrygghet som följd.

Men när sju partiledare och en gruppledare höll en flera timmar lång debatt verkade få ta dessa frågor på allvar. Var fanns analyserna om varför problemen har uppkommit och hur de ska lösas? Till skillnad från i söndags när de möttes i en stressig tv-debatt och pratade i munnen på varandra, kunde de på onsdagen inte skylla på att någon avbröt eller att det inte fanns tid. De var helt enkelt svarslösa.

Partierna på högerkanten var de enda som verkade ha någon slags förståelse för utmaningarna. Ulf Kristersson vågade säga att integrationsproblemen går som en röd tråd genom nästan alla Sveriges stora problem. Kriminalitet, bidragsberoende, arbetslöshet, segregation och dåliga skolresultat".

Övriga verkade mest vilja undvika eller skönmåla läget. Stefan Löfven (S) pratade om hur Socialdemokraterna har byggt landet, och verkade vara livrädd för att röra migrationsfrågan som skapade sådant kaos i förra veckan när han sa sig vilja minska migrationen och fick skäll från ledande miljöpartister. Av denna brännande konflikt – i en av landets mest centrala politiska frågor just nu – syntes knappt ett spår i regeringspartiernas inspel eftersom den visslades bort.

Däremot var det något nya tongångar från Centerpartiet, som både i söndags och i riksdagen menade att svensk migrationspolitik inte kan skilja sig nämnvärt från andra länder. Det är en något stramare linje än tidigare, ganska långt från den tidigare generösa ”vi ska hjälpa”-linjen. Kanske har Annie Lööf (S) vaknat förstått situationens allvar, även om hennes lösning att andra ska rycka in är orealistisk. Även Isabella Lövin (MP) ville att andra länder ska ta ansvar, men detta har regeringen försökt med länge nu utan att övriga EU-länder lyder. Därmed blir det bara snack.

Snack, prat, babbel och käbbel alltså; så såg partiledardebatten ut. Det var blocklöst, i frånvaro av rödgrön samsyn och borgerligt samarbete. Jonas Sjöstedt (V) kunde skälla på S, KD på C och vice versa, SD gnällde över andras historiska misstag. Alla stod mot alla, ingen log och peppade varandra. Det blev spretigt, partierna drev sina hjärtefrågor och få, om ens någon, tog ansvar för helheten.

Varken Stefan Löfven (S) eller Ulf Kristersson (M) framstod som någon statsministerkandidat. Löfven (S) sitter där han gör på grund av kompromisser som han inte gillar, slutna med partier som inte gillar honom. Kristersson saknar tyvärr karisman och lät i debatten som att han läste upp en pretentiös uppsats från universitetet, med formuleringar som att det finns ett ”oskrivet kontrakt mellan staten och medborgarna” och att det råder ”normaliserad selektiv massarbetslöshet”. Vem pratar så? Vem berörs av den typen av budskap?

Nej, särskilt högt förtroende fick man inte av att höra våra ledande politiker. I söndags twittrade jag ”Är de här lirarna Sveriges toppar i politiken? ”🙈och fick medhåll av 1,4 tusen andra. Det känns sannerligen som att fler är uppgivna över att problemen hopar sig medan våra ledande politiker river av ännu några av sina slogans och slagdängor från talarstolen.

Politikerna i våra kommuner tackar inte för showen.