Politiker, ni måste ut på Facebook om ni vill vinna valet

Ledarkrönika Artikeln publicerades
Foto: Erik Nylander/TT

Det är valår och partierna laddar för fullt. Men nu är det viktigt att man tänker nytt kring hur man möter väljarna. Att ordna torgmöten och klistra intetsägande affischer i centrum kommer inte att locka. Om inte demokratin ska mista sin legitimitet behöver politiker tala med människor där de befinner sig.

I tisdags kväll ordnades stormöte på Krinova om det nya badhuset i Kristianstad. I lokalen fanns många politiker och tjänstemän, ett gäng pensionärer och några journalister.

Det bjöds på äpplen och information. I cirka två och en halv timme fick vi se power point-presentationer, och kommunalrådet Anders Tell (S) meddelade att man från politiskt håll nu var tydliga vad som lett till att den beräknade kostnaden för badhuset på 340 miljoner kronor blivit en (i dagsläget) beräknad kostnad på 498 miljoner. Tydligheten bestod dock i att säga att detta berodde på ”konjunkturen”, och en stor delen av mötet ägnades åt att berätta om allt skojigt man kommer att kunna göra i badhuset – ordna barnkalas, basta på massor av sätt, plaska omkring. Det kändes väldigt långrandigt måste jag erkänna.

”Vi har haft sådana här stormöten inför alla stora investeringar”, sa kommunalrådet Pierre Månsson (L). Men att man alltid har gjort något betyder inte att det är bra. Var fanns barnfamiljerna? Var fanns högskolestudenterna? Var fanns de boende på Näsby som ska bli grannar med badet? Var fanns alla de skattebetalare som får betala?

Sannolikt låg de hemma i soffan och drack te i stället för att äta äpple med kommunalråd och byråkrater. Sannolikt surfade de på nätet. Sannolikt går de miste om informationen som beslutsfattarna ville förmedla.

En stor del av valrörelsen kommer att avgöras på sociala medier, på Twitter, Youtube, Instagram – och Facebook så klart; 74 procent av befolkningen använder Facebook. Politikerna måste verkligen gå in i detta med öppna ögon. Om man inte anpassar sig efter publiken och finns där den är blir alla ens lockrop ohörda. Och väljarna kan lockas av annat i stället.

Enligt en undersökning från Idagora hade alternativa medier, som Fria Tider, Samhällsnytt och Nyheter idag, haft större spridning i sociala medier de senaste 12 månaderna än Göteborgs-Postens och Aftonbladets ledarsidor. Det påverkar med all säkerhet opinionen, och det spelar ingen roll hur kloka resonemang kommunfullmäktigeledamöterna presenterar i långa debatter om medborgarna inte ids se dem utan i stället läser slagkraftiga texter i mobilen.

Svenskar lägger i genomsnitt 5 timmar och 40 minuter på medier per dag, men det ser väldigt olika ut mellan generationerna. I åldersgruppen 15-24 läggs 2 procent av medietiden på tidning, 9 procent på vanlig tv och 7 procent på vanlig radio – medan 28 procent läggs på sociala medier. 65-79-åringarna lägger däremot 12 procent av sin medietid på dagstidning, 30 procent på vanlig tv och 33 procent på vanlig radio – och bara 4 procent på sociala medier (Mediebarometern 2016).

Många gånger är det man läser i sociala medier sprunget ur något som vi i de traditionella medierna har skapat. Kalla faktas granskningar, mina ledare eller Karolina Alfredssons skarpa artiklar om kommunen sprider sig, så allt som är i sociala medier är långt ifrån tramsigt. Men en del är det.

En stor publik väljer exempelvis att lägga tid på att se Youtubefilmer som vi vuxna (politiska nördar) kan tycka är generande meningslösa. Det kan handla om unga tjejer och killar som i timtal lär ut hur man lockar håret eller bara vardagssnackar om ditten och datten.

Det kan vissa anse vara mycket mindre viktigt än senaste regionfullmäktige, men om fler kollar på en film om hur man lockar håret än på Henrik Fritzons (S) utläggningar i Rådhuset kan vi inte påverka det; människor är fria att se på vad de vill och politikerna måste bara anpassa sig om de ska kunna konkurrera om uppmärksamheten. Jag menar inte att Anders Åkesson (MP) ska börja ge sminktips från sitt vardagsrum, men man kan lära av de former som många dras till.

Stormötenas storhetstid är i varje fall över. Kommunernas kommunikatörer behöver tänka nytt. Varför visar man till exempel videos på hela kommunfullmäktigemötet i stället för att dela upp i klipp som blir lättare att ta till sig? Även de lokala politikerna borde kunna välja ut några avgörande minuter av sändningarna där de tydligt för fram sina budskap och sprider dessa. De bör naturligtvis alla finnas i sociala medier och bjuda in till samtal.

Kan informationen bli mer tillgänglig? Offentlighetsprincipen ger oss väljare visserligen rätt till insyn i allt möjligt, men mängden information är svårt att greppa. Den som begär ut en handling tvingas traggla igenom många sidor skrivna på byråkratiska, det vill säga ett ofta styltigt språk. Få orkar.

Men när politikernas värld blir svåråtkomlig ökar glappet mellan folk och folkvalda. Det kan få svåra konsekvenser. Om politiken blir någonting vid sidan om människors vardag kommer i slutändan förtroendet för hela modellen att krackelera.

Demokratin kräver att folk är upplysta och känner sig delaktiga. Politiker måste därför agera nu, innan det är för sent. Nästa gång kanske salen är tom på stormötet. Kanske finns det inte ens några pengar att investera – eller väljare att bjuda in?