Rädda friheten från liberalernas cat fight

Ledare Artikeln publicerades
Är det bara Liberalerna som är liberala?
Foto:

Det finns många olika slags frihet och tvång. Slagsmålet mellan olika slags liberaler riskerar att bli ett hot mot liberalismen.

På landsmötet 2015 bytte Liberalerna namn från Folkpartiet. Jag satt på pressläktaren den där novemberhelgen och lyssnade förundrat till en spretig, ganska ytlig debatt. En efter en berättade att de såg sig som liberala och därmed tyckte att de borde kalla partiet Liberalerna. Enkelt! Lätt som en plätt!

Men samtidigt satt andra slags liberaler runtom i Sverige och kände sig berövade på sin identitet. Om Folkpartiet kidnappade liberalismen, vad skulle man då kalla sig själv?

Orsaken till förvirringen är att man kan tala om negativ alternativt positiv frihet.

Den negativa friheten handlar om att befria människor från staten och politikerna, till exempel genom skattesänkningar eller att folk tillåts leva ut sin sexualitet utan inblandning.

Den positiva friheten skänker i stället frihet via politiken – men då på bekostnad av andras frihet. Exempelvis, om någon förordar fördelningspolitik eller gratis universitet för att ge fler valfrihet i livet behöver ju detta finansieras, vilket görs via skatter som är tvingande för andra. Den enes frihet innebär alltså den andres ofrihet.

I praktiken brukar liberala politiker hamna någonstans mellan negativ och positiv frihet – befinna sig någonstans mellan nyliberalism och socialliberalism. Det väcker svåra frågor om avvägningar och prioriteringar som inte har några naturliga svar. Hur hög skatt är rimlig? Hur mycket ofrihet kan vi stå ut med för att dämpa ojämlikhet? Hur mycket kan man begränsa en människas utrymme för att ge plats åt en annan? Är skolplikten tvingande eller befriande? Ger könsseparerad gympa i skolan flickor frihet, eller är det att legitimera att familjerna inskränker barnens frihet?

Dessutom har migrationen och globaliseringen fört världen närmare och skapat huvudbry. När man säger sig vilja hjälpa de allra svagaste, vilka avses idag? De afghanska ungdomar som kommit till Sverige eller de barn som torkar ut och svälter i Sydsudan och Uganda? Flyktingar som tagit sig hit eller som är kvar i läger? Vad motiverar skattehöjningar och ökad statsbelåning, vilket onekligen begränsar friheten för den som ska betala? Ger man någon frihet genom att förbjuda slöjor i skolan, eller berövar man henne rätten att klä sig som hon vill?

Att ha ökad gränskontroll för att minska antalet asylsökande, är det oförenligt med liberalism då man idealiskt borde vara fri att röra sig som man vill? Eller är det nödvändigt då svenskarna har byggt upp en välfärdsstat och ett mottagningssystem som ger omfattande rättigheter, vilka i sin tur begränsar andras frihet varje gång någon kliver över gränsen?

När vi har en välfärdsstat som ger ersättning till dem som inte kan finna jobb och försörjning själva måste man ställa krav på ansträngningar. Det blir nödvändigt att till exempel tvinga människor att lära sig språket, för annars blir det dyrt för andra, och vår frihet minskas via höga skatter. Eller är det fel tänkt? Borde man låta folk vara? Eller dra in alla bidrag?

Moderaternas hårdföra linje nu för tiden har av vissa tolkats som en anpassning till Sverigedemokraterna, men kan i stället ses som en återgång till de klassiskt liberala värderingarna med djup respekt för den enskildes rätt till sin egendom. Ju mer slapp man är med bidragsutdelningar, desto mindre blir det negativa friheten.

Av någon anledning kallas krav på högre straff ibland för konservatism, vilket är tokigt då ett liberalt samhälle förutsätter att bovar buras in så att hederliga människor kan röra sig tryggt, det vill säga fritt.

Det som brukar kallas nyliberalism eller klassisk liberalism är extra mån om den negativa friheten och känner skepsis mot statens makt. Tänkare som John Locke menade att staten enbart har som uppgift att skydda medborgarna. Men det fattas svar på hur man hanterar dagens utmaningar.

Jag tror tyvärr att dessa filosofer utgått från en värld där vi är ganska lika varandra och dessutom agerar rationellt och gott. I boken ”Klassisk liberalism” (Timbro 2017) läser jag att liberaler ser det som mer rationellt att grupper löser uppgifter lokalt än att överlåta dem på någon avlägsen central myndighet (som staten). Men det förutsätter att alla grupper är liberala och inte försöker tvinga med alla andra in i sin egen klubb. Fredlig samvaro utan styrning kan bara fungera om alla respekterar varandras frihet. Det kan man tyvärr inte räkna med.

Dessutom saknas ofta svar på hur en liberal ska se på religioner och kulturer som begränsar människor utan politisk inblandning. Ska man vurma för religionsfriheten och lämna de ofriheter som följer med vissa kulturer därhän? Eller ska man se att människor begränsas även av det som inte är politiskt och ha som mål att befria dem? Och ska då befrielsen ske med hjälp av politik eller i civilsamhället?

En liberal linje en onsdag i februari blir ofta inte bara en fråga om vad som är rätt eller fel i teorin eller filosofiböckerna, utan om vad som är rätt och fel utifrån det mish-mash av faktorer som ligger i vägen för idealet här och nu. Kompromisser behövs hur ogärna man än vill.

Liberalism kommer i många skepnader och det blir allt viktigare för den liberala rörelsen att prata om detta, att gå på djupet. Hoten mot friheten hopar sig och det blir nödvändigt att finna fötterna och rötterna, driva kampen passionerat och proaktivt och aldrig, aldrig slumra till i tron att allt löser sig.

Det är inte enkelt. Inte lätt som en plätt. Man blir inte liberal bara för att man säger att man är det.

Läs gärna också:

Säg mig vem som liberalast är

Är lycka målet med friheten?

Ofrihet behövs för att vi ska få frihet