Säg mig vem som liberalast är

Ledare Artikeln publicerades
Flyg, min vän.
Foto:Hasse Holmberg
Flyg, min vän.

Om du söker efter ordet ”frihet” på internet får du upp massor av bilder på hav, himmel och öppna landskap. Du får se mängder av fåglar och män och kvinnor som likt fåglarna sträcker ut sina armar. Blottar sig. Andas djupt. Omfamnar världen. Frihet är en skön känsla, eller hur?

Liberalismen strävar efter att ge människor frihet, men den senaste tidens olika realiteter har avslöjat hur komplext begreppet är och hur besvärligt det blir när olika uppfattningar om frihet möts. När är en människa fri? Vem och vad är hon fri ifrån? Det är frågor som behöver diskuteras, liksom varför man ens ska bry sig om huruvida andra är fria eller inte.

När Birgitta Ohlson från Liberalerna under förra veckan hamnade i blåsväder av typen Storm talades det mycket om att ett liberalt parti borde ha plats för människor med olika perspektiv och tankar. Att tysta och försöka stoppa starka röster var inte liberalt, menade kritikerna.

Men går det att vara fullt fri i ett parti? Den som har engagerat sig i ett sådant har ju frivilligt avsagt sig viss frihet, till förmån för den styrka man kan visa om många kompromissar, enas och agerar tillsammans. Ingen tvingas att ingå i ett parti, utan olika personer gör själva det fria valet att underordna sig beslut som fattas demokratiskt. Alternativet är att bli politisk vilde i ett eget parti. Det är man fri att vara.

Jag brukar försöka skapa reda i tankarna genom att tala om olika typer av tvång. Vem eller vad är man ofri från?

1. Det politiska tvånget består av att ett styre stiftar lagar, tar ut skatter och använder rättssamhällets verktyg, med domstolar, poliser och militär, för att se till att folk följer. Motsatsen brukar kallas ”negativ frihet” – frihet från staten.

2. Frivilligt tvång uppkommer när en person går med på att begränsa sin frihet i syfte att uppnå något annat. Anställningskontrakt och äktenskap är typiska exempel, liksom medlemskap i ett parti.

3. Ekonomiskt ofri är den som fötts i en viss socialklass eller har haft ”otur” i livet. Denna ofrihet vill en del politiker rätta till genom skatter, det vill säga att begränsa andra människors frihet. Det brukar kallas ”positiv frihet” - frihet genom staten.

4. Personlig ofrihet har att göra med den egna personligheten och ens oförmåga att kontrollera sina drifter, tankar eller beteende. Kanske är man spelberoende eller följer impulser kring sitt ätande. Skulden läggs på individen i stället för på samhället eller staten.

5. Osynligt tvång handlar om de strukturer och normer som vi alla styrs av – medvetet eller omedvetet. Genom att ett samhälle har förväntningar på enskilda och straffar genom ogillande blir denna slags ofrihet högst påtaglig. Polisen bötfäller inte en kille som går med klänning, men nog möts ett sådant val av fördömanden som gör människor ofria. Könsroller, fördomar och kultur kontrollerar våra val.

Så vilken slags ofrihet ska en ”riktig” liberal bry sig om – och på vilket sätt? Naturligtvis har alla frihet att välja sitt eget synsätt, men för mig känns det fattigt att enbart säga att vi är fria om vi lever i en stat med lågt skattetryck och låg grad av regelkrångel för näringslivet. Eftersom det finns annat som tvingar och hindrar kan man ha en skattesats på noll procent och ändå vara ofri. Min politiska vision är att människor ska vara fria, inte att de inte ska vara styrda av staten.

Men att befria människor från tvång som härrör från andra människor eller sig själva är svårare att hantera än att befria människor från politiker. Hur formulerar man den typen av liberalism i ett politiskt valmanifest, då ideologin har blivit så kidnappad av politiken?

Jag tycker inte att man ska lagstifta mot ofrihet i civila samhället, mot normer eller strukturer. Det vore att byta en begränsning mot en annan. Men däremot kan jag påverka på de mjuka sätt som finns – genom samtal eller artiklar. Detta är inte politik, men likväl liberalism. Eller hur?

Just nu finns många frågor där olika tolkningar av liberalism krockar mot varandra som radiobilar. Ingen kraschar, men nog finns där motstånd. Bump, bump. Debatter puttrar bakom rattarna; många tutar frustrerat i det ideologiska trafikkaoset.

Det pratas om att en flyktingpolitik där man ger många asyl är liberal. Men när man öppnar gränserna ges vissa människor frihet på bekostnad av andras. Så länge den som söker eller ges asyl får rättigheter som finansieras av människor som tvingats betala skatt är det känsligt att lättvindigt slänga sig med ordet ”liberal” utan att se dess många delar.

I frågan om religiösa friskolor står föräldrarnas frihet att uppfostra barnen som de önskar mot barnens frihet att själva få bilda sig en uppfattning om saker och ting. I frågan om slöjor menar en del att man ska strunta i frågan och låta vuxna ha hijab om de vill, medan andra menar att vi ska hjälpa kvinnor att våga visa håret, att de är styrda av sin omgivning.

Hårdare straff för brott kan vara en liberal reform, eftersom den ger trygghet åt folk som sköter sig men burar in skurkarna. Ordning och reda i skolan ger arbetsro för dem som störs om stökiga barn är fullt fria.

Vad gäller ekonomisk ofrihet brukar socialliberaler (och vänster) begränsa vissas frihet genom att tvinga dem att betala skatt så att alla barn ska få frihet att bygga en framtid genom gratis skola.

Vad är rätt och fel? Lek med tankarna. Jag vill med den här texten påbörja ett samtal och väcka tankar snarare än ge svar.

Själv är jag bland annat lyckoliberal – jag vill att människor ska vara fria så att de kan finna lycka på sitt eget sätt. Och jag är kramliberal – jag tycker om att peppa människor att bli sitt allra bästa jag och tror att frihet gör att man får ut så mycket som möjligt av sig själv. Jag är övertygad om att den som får chansen att testa och prova saker kan breda ut sina vingar och omfamna livet – och känna sig sådär som man gör när man tar ett djupt andetag och lyssnar till vågorna.