SD kommer inte att rädda Sverige – tvärtom

Ledare Artikeln publicerades
Foto: Vilhelm Stokstad/TT

De vill kväva handeln och höja bidragen till dem som inte jobbar. Att så många lockas av partiet beror sannolikt på att väljarna bara har en vag aning om vad de får för sin röst och därför kan luras tro att just deras egna drömmar kommer att infrias. Risken är därför enorm att många väljare blir besvikna. Och svikna.

Jag kan förstå hur många överväger att rösta på Sverigedemokraterna i en tid när övriga partier vinglar både i sakfrågor och i regeringsfrågan.

Jag kan förstå frustrationen många känner över hur viktiga frågor länge ignorerades, vilket har lett till svåra konsekvenser i form av stökiga utanförskapsområden, stora glapp mellan grupper och höga kostnader för skattebetalarna.

Men jag kan ändå inte förstå hur någon kan överväga att rösta på Sverigedemokraterna.

Särskilt förvånad blir jag när många företagare säger sig vilja lägga sin röst på SD, för partiet vill lämna EU vars inre marknad vårt exportberoende land behöver. Vad händer med jobben då? Vad händer med tillväxten? Vad händer med företagens intäkter?

Jag förundras också över hur många kan väga mellan SD och M, eftersom partierna är så olika på många sätt.

SD är till exempel ett bidragsparti. Bland annat vill de höja a-kassan mer än regeringen samt göra den avgiftsfri – trots att Finanspolitiska rådet har slagit fast att höjd a-kassa sänker sysselsättningen. De säger nej till bidragstak, en strikt arbetslinje i försörjningsstödet samt utbildningsplikt för nyanlända.

Fast egentligen är det svårt att veta var de står ideologiskt. Det talas en del om folkhemmet, som är en tydlig vänstertanke. Men när statsvetare från Lunds universitet granskade hur SD röstat i riksdagen såg de att partiet oftast brukat rösta med sittande regering, även om man på sistone oftare röstat med alliansen. Men som sagt, det kan gå lite hur som helst.

Det där är allvarligt i sig, för ideologi är inget hokus pokus, utan ett partis ryggrad. Det ger väljarna trygghet, att de vet vad de kan förvänta sig att partiet kämpar för i vardagen. Vindflöjlar blir opålitliga, oförutsägbara, otrygga.

SD har stort stöd bland manliga LO-medlemmar, men också bland företagare. Risken är därmed enorm att partiets representanter i olika församlingar blir en blandning av höger och vänster och att det blir svårt att enas kring en gemensam linje – och att tillfredsställa någon alls.

Dessutom blir man häpen över hur många personer med märklig syn på sina medmänniskor som ryms inom partiet och att det inte skrämmer. Vem vill representeras av dem, vem vill förknippas?

Det finns många exempel. När en kvinna i slöja lagade kebab i TV4 på midsommar tyckte ordförande för SD i Flen att TV4 inte borde visa något annat än hur man tillagar sill och potatis i rutan. Och i Avesta menar SD att kommunen ska förbjudas att köpa in utländsk mat. Spelar det någon roll undrar man? Så länge man inte skadar någon annan borde man väl få vara fri?

Sverigedemokraten Mikael Bystedt som kandiderar till riksdagen samt jobbade åt Jimmie Åkesson som pressassistent, spred länge anonymt hat på olika sajter, enligt Expressens granskning (19/6). Särskilt ogillade han muslimer och när moskéer bränts ner i London skrev han: ”Jäkla va bra gjort! Nu hoppas vi att detta sprider sig till sverige som en löpeld” .

Är det en tanke som passar i en demokrati, att man ska förstöra andras egendom hur som helst?

Det här är en person som skulle kunna avfärdas som en enskild galning utan impulskontroll, men han jobbade faktiskt åt Sverigedemokraternas partiledare.

Aftonbladet avslöjade i en annan granskning (20/6) att flera politiska kandidater skrivit på nazistiska Nordiska motståndsrörelsens sajt. ”Det är fan dags att stänga dörrarna och dra av alla mag ak4:or vi har”, skrev en. ”Kämpa på gott folk! Vi blir bara fler och fler för varje dag som sluter upp för kampen! Dagen är er!”, skrev en annan.

Detta skrevs alltså till nazisterna. Kämpa på? Till nazister? Kämpa på? Måste upprepa detta, för det är så absurt.

Många av dem som har avslöjats som rasister, antidemokrater och rent ut sagt rabiata har kastats ut ur partiet. Det är ju bra. Men tar det aldrig slut? Okej att man första månaderna efter att ha bildat ett parti kan behöva röja lite, men nu har SD suttit i riksdagen i snart åtta år.

”Inget parti är felfritt och ibland säger folk dumheter. Men inte i något annat parti säger så många så ofta så horribla saker”, sa Ulf Kristersson (M) i sitt tal på söndagen.

Som liberal är jag för öppenhet, att vi ska kunna leva som vi vill så länge vi inte skadar någon annan. Det betyder inte att jag är för öppna gränser till välfärdsstaten så att allt fler får del av andras skatter. Det betyder heller inte att jag är för öppna gränser utan kontroll över vilka som vistas i Sverige; jag tycker tvärtom att det behövs ofrihet i form av gränser, ordning och ett starkt rättssamhälle fler ska få leva i frihet.

Detta fungerar inte perfekt idag så därför kan jag förstå hur många överväger att rösta på Sverigedemokraterna. Men summan av att SD känns svajiga ideologiskt och att enskilda företrädare (ja, ganska många) har otäcka värderingar gör att det är ett parti jag själv ändå definitivt aldrig skulle rösta på. Jag respekterar att andra väljer annorlunda, men det är ett mysterium.

Som oprövat kort kan SD möjligen framstå som kraftfulla och de enda som verkligen bryr sig, men risken är enorm att väljarna efter ett tag känner frustration om landet går i en farlig, sluten, instängd, trångsynt riktning på tvärs med den egna ideologiska övertygelsen.

Då har inte SD räddat Sverige. Tvärtom.

 

Rättelse: I en första version står det att SD har suttit i riksdagen i snart fyra år. Det var fel; partiet har suttit i riksdagen sedan 2010. Jag beklagar detta sakfel, även om det inte ändrar budskapet. Snarare förstärker det vad jag vill säga.