Ska våra äldre drabbas av politikers klimatpopulism?
Den som handlar i panik agerar ofta kortsiktigt och med avsaknad av helhetstänk. Och panik är vad många inom offentlig sektor tycks ha drabbats av till följd av den pågående klimatdebatten och EU:s förbud mot engångsartiklar av plast. Trots att förbudet inte träder i kraft förrän 2021 tävlar man i att visa sig duktigast i klimatklassen redan nu. Att gamla och svårt sjuka drabbas tycks inte spela någon roll. Vad är en värdig ålderdom eller svårt sjukas vätskebehov mot ett diplom i plastbantning?
Häromveckan beskrev Svenska Dagbladets ledarskribent Lydia Wålsten (8/9) hur en döende cancersjuk kvinna hade ifrågasatts när hon bad om ett sugrör för att kunna dricka. Just sugrör är oerhört viktiga inom såväl sjukvård som äldreomsorg. Det är i all sin vardaglighet en produkt som räddar liv. När plastvarianten nu ska bort står vården inför ett stort problem. Visst finns det sugrör av annat material men de är i dagsläget både mångdubbelt dyrare och mindre hållbara. Inte sällan behöver de diskas och steriliseras om och om igen – vilket kräver såväl personal som vatten och diskmedel. Hur täcker man dessa kostnader? Genom att minska på personalen? Eller genom att helt enkelt förvägra svårt sjuka människor möjligheten att dricka?
Det är dock inte bara sugrörsslopanden som tål att uppröras över. Det finns många engångsartiklar som nu försvinner i rask takt – och med dem både trygghet och värdighet. Inom vissa kommuners omsorgsverksamhet har man till exempel valt att byta till draglakan i tyg. Omsorgspersonal vittnar om hur de tvättar och tvättar men att det ändå aldrig blir helt rent. Våra äldre får ligga på urinfläckiga underlag som i många fall inte håller tätt eller suger upp, så att kiss rinner ut i sängen.
Man kan fråga vad nästa steg är? Att de engångsplastslangar som används till lustgas vid förlossningar tas bort? Lite smärta bör väl födande kvinnor stå ut med för att rädda klimatet?
Ja, det är ett faktum att vi står inför ett allvarligt klimathot och måste agera. Men det är också ett faktum att omställningen måste genomföras på ett humant vis. Så är det inte i dag. När de styrande sitter med blicken så långt in i framtiden att de tappar kontakten med vår verklighet här och nu är det samhällets allra svagaste och sjukaste som betalar priset. Inte minst kan det handla om personer som är döende i cancer. Eller den 93-åriga demenssjuka mannen på äldreboendet. Det är inte rimligt. Särskilt med tanke på att mycket av det svenska plasthatet är ren populism eftersom vi återvinner eller förbränner nästan all plast.
Fram till det att det finns fullt fungerande ersättningsprodukter till rimligt pris, som inte kräver att sjukvårds- och omsorgspersonal frångår yrkesetiken att sätta patienten eller den boende först, bör den offentliga sektorn sansa sig. Svårt sjuka ska inte behöva törsta för att politiker ska plocka tomma klimatpoäng.
