Skakigt i Storbritannien
I fredags (6/7) samlade Storbritanniens premiärminister Theresa May sin kabinett för att presentera en uppdaterad plan för utträdet ur EU, i folkmun känt som Brexit.
Internt kallades det för liksäcksmötet. De som inte rättade in sig i ledet skulle stupa.
Knappt två dygn senare kunde May räkna till tre fallna ministrar, däribland tidigare Brexitminister David Davis och utrikesminister Boris Johnson.
Vid mötet klargjorde May att hon framöver tänker driva en mjukare linje i förhandlingarna med EU än vad som hittills har varit avsikten. Planen går i stort ut på att Storbritannien harmoniserar lagstiftning och krav för jordbruks- och varusektorerna med EU, medan tjänstesektorn utelämnas.
Syftet är att värna brittiska industriers europeiska värdekedjor, samtidigt som man undviker återupprättandet av gränsen mellan Nordirland och EU-medlemmen Irland.
Enligt May ligger planen i landets intresse. Enligt Davis och Johnson är den en kapitulation som förvandlar Storbritannien till en europeisk koloni utan inflytande. Båda har sina poänger.
Förslaget neutraliserar den känsliga frågan om den irländska gränsen, och signalerar även till traditionella Toryväljare – lantbrukare och företagare av olika storlek – att partiet arbetar för hållbara förutsättningar för näringsliv och handel. Och till Bryssel skickas en indikation att Storbritannien är villig att kompromissa, även om det kostar ministrar.
Men utgångspunkten för ett fungerande förhållande mellan ön och kontinenten hänger på Storbritanniens fulla acceptans av samtliga EU:s produktkrav. Inom Mays parti befaras därför att landet gått rakt i den så kallade schweiziska fällan: ett enda avsteg från nya EU-krav raserar alla befintliga avtal.
För att undvika fällan behöver Storbritannien ge efter för EU:s krav i fler frågor, exempelvis om människors fria rörlighet. I praktiken betyder det att May backar från de Brexitlöften hon och partiet givit väljare: att själv kunna styra vilka lagar som gäller i kungadömet.
Liksäcksmötet slutade med vad May trodde var en delseger på väg mot en Brexitkompromiss. Men ju mer frågorna vänds och vrids på, desto mer tycks det som att premiärministern istället ägnade helgen åt att packa sin egen säck.
