Skrota 1-procentsmålet för konst och lägg pengarna på välfärden

Ledare
Magdalena Malm, generaldirektör för Statens konstråd.
Foto:

Är det rimligt att ta från vård, skola och omsorg för att kulturarbetarna ska få jobb?

Enligt en sammanställning från Dagens Industri spenderas varje år hundratals miljoner kronor på offentlig konst. En av orsakerna till den höga summan är att det finns en regel som säger att 1 procent av ett offentligt byggprojekts budget ska avsättas till konstnärlig gestaltning. Regeln härstammar från en proposition från 1937, men är inte tvingande, utan mer en riktlinje.

Tack och lov visar en granskning från Konstnärernas riksförbund att bara en dryg fjärdedel av kommunerna tillämpar regeln. Men Stockholms kommun följer och har i snitt spenderat 20 miljoner om året de senaste sex åren.

”För mig är konstens uppgift också att sprida irrationella tankar i rationella strukturer, att någonting händer i den grå vardagen helt enkelt. Barn likväl som pensionärer ska haja till, om de sedan älskar eller hatar konsten spelar mindre roll”, kommenterade Mårten Castenfors som ansvarar för stadens inköp (Di 7/11).

Jaha, så vi ska alltså betala för något som enskilda tjänstemän anser sprida underhållning i vardagen? Jag tror att barn och pensionärer snarare hajar till över kostnaden, och att de hellre hade fått cancervård eller hemtjänst för pengarna – eller behållit dem själva för att gå på konsert eller ordna adventsfika för att ljusa upp i det grå.

Enligt en enkät från myndigheten Kulturanalys (2015) uppskattades att kommuner och landsting lägger 4 procent av sin kulturbudget på ”bild och form”, vilket enligt Dagens industris beräkningar skulle motsvara 168 miljoner.

Stora summor, och ibland undrar man om kulturmakthavarna glömmer vems pengar de hanterar. Magdalena Malm, generaldirektör för Statens konstråd – som 2016 hade ett budgetanslag på drygt 47 miljoner – kallade kostnaden för det så kallade konstverket som planeras vid Västlänken i Göteborg, där en person bara ska drälla omkring år efter år, för ”en minimal ekonomisk insats”. Men sen när blev cirka 6 miljoner kronor en pyttesumma? Det blir oerhört arrogant gentemot dem som har arbetat ihop dessa kronor att säga att de bara är lite extra skrammel i fickorna.

Det är uppenbarligen tufft att få jobb som konstnär. Enligt SCB pluggade bara 37 procent av de tjejer som gått estetiska programmet vidare på högskola. De valde då oftast humaniora och konst, och tyvärr är bara drygt hälften av dem som studerat konstnärliga ämnen på högskola och universitet etablerade på arbetsmarknaden efter fem år. Medianinkomsten för bild- och formkonstnärer är 13 000 kr i månaden, vilket är drygt hälften av resterande befolkningens.

Ska dessa personers val av yrken som ofta leder till arbetslöshet eller låga inkomster belastas andra? Ska vi hålla dem under armarna genom att lägga viktiga skattekronor på deras konstverk? Jag tycker inte det.

Jag tycker att politiker måste välja att främst lägga skatterna på det allra viktigaste och låta oss hantera det skojiga i vår privata ekonomi. Politik är att välja.