Skyddsvärda syrier
Situationen har förvärrats kraftigt bara under den senaste veckan. Diskussionen kring skärpta sanktioner mot ett fåtal nyckelpersoner känns dock mindre angelägen än den om hur Syrien ska stöttas efter att Assad-regimen väl har fallit, vilket utrikesminister Carl Bildt (M) tycks vara övertygad om att den gör. Kriget får parterna sköta själva. FN står med ett blockerat säkerhetsråd lika handlingsförlamat som man gjorde i Rwanda.
Parallellen är dessvärre övertydlig – också på ett personligt plan. Förre FN-chefen Kofi Annans fredsplan för Syrien har hållits vid liv utan några egentliga utsikter till förverkligande, ett halmstrå som Bashar al-Assad gärna har viftat med.
Kofi Annans år som generalsekreterare gav honom ett uppdrag han inte hade förutsättningar att klara av.
1994 var Annan ansvarig för FN:s fredbevarande operationer. Redan fyra månader innan massmordet på 800 000 tutsier i Rwanda inleddes hade den kanadensiske generalen Romeo Dallaire varnat Annan för vad som komma skulle. Uppgifterna kom från hutukällor som ansågs vara trovärdiga. Annan vägrade ändå att godkänna någon som helst form av militärt skydd för tutsierna.
1995 förblev Annan lika passiv när FN-styrkor blev åskådare till massakern på 8 000 bosnienmuslimska män i Srebrenica.
I efterhand medgav FN:s säkerhetsråd ansvar för massakern i Rwanda. Själv har Annan sagt att han borde ha gjort mer för att mobilisera stöd för ett militärt ingripande. Principen om skyldigheten att skydda när mänskliga rättigheter riskerar att kränkas har etablerats. Och tillämpats i fallet Libyen.
De insikterna tycks dock som bortblåsta i takt med att situationen i Syrien har eskalerat. Diskussionen om humanitärt stöd begränsas till att handla om vad FN kan göra för att mildra effekterna av den annalkande flyktingkatastrofen. Det är nog också det enda som är realistiskt. En trist tolkning är att syrier inte anses vara lika mycket värda som libyer.
Det internationella samfundet är märkligt lamslaget så snart det behövs som bäst.