Skyll er själva, Alliansen

Ledare ,
Vill Alliansen in?
Foto:

Det går riktigt uselt för de fyra partierna i Alliansen – och de har bara sig själv att skylla. Otydlighet, tafflighet och feghet har kännetecknat oppositionen de senaste tre åren.

Artikeln publicerades 11 september 2017.

I senaste väljarbarometern från Inizio var de rödgröna partierna för första gången på länge större än de fyra borgerliga, och stödet för Alliansen minskade för tredje mätningen i rad.

Detta trots den rödgröna regeringens haveri kring Transportstyrelsen, som visade på ett ledarskap hos rikets mäktigaste politiker och tjänstemän som knappast skapar lugn. Detta trots att Socialdemokraterna och Miljöpartiet leder landet med stöd av stöddiga Vänsterpartiet. Detta trots att MP-väljarna knorrar över sitt partis multipla valsvek.

Så varför kommer inte väljarna till de borgerliga i stället?

En förklaring är att Sverigedemokraterna fortsätter att attrahera väljare, och detta svårdefinierade block tar röster från båda traditionella.

En annan förklaring är dessvärre att Alliansen har tabbat sig lite väl många gånger.

De är för det första väldigt otydliga kring vad de vill. I förra veckan meddelade Birgitta Ohlsson (L) att hon är redo att regera tillsammans med S för att ”ta ansvar för Sverige”. Men många alliansväljare skulle inte hålla med henne om det vore ansvarsfullt att ge makt åt de röda. Varför gå ut och skapa osäkerhet redan nu om vad en röst på L betyder?

Också Centerpartiet har meddelat att man inte vill bilda regering med stöd av SD, men presenterar egentligen ingen trovärdig lösning på hur man i så fall ska kunna få makt. Annie Lööf (C) kan tänka sig samtal över blockgränserna, men vad betyder det i praktiken? Ebba Busch Thor (KD) meddelade dock att hon kan tänka sig en lösning där man tar stöd av SD. Vad M vill i nuläget är otydligt.

Det är svårt att uppfatta att M, KD, C och L verkligen har lust att jobba ihop, eller att de ens gillar varandra. Då och då åker de på resor eller ordnar gemensamma presskonferenser, men det känns mest som ett tillfälle för pressen att ta foton. En liten förändring av rut-avdraget eller en ny jobbreform på marginalen entusiasmerar inte väljarna. 378 ”tillkännagivanden” duger inte heller som lockbete.

Och pratar de ens med varandra mellan dessa jippon? I januari aviserade Anna Kinberg Batra (M) att M kan tänka sig att samtala med SD. Det var inte ett särskilt kontroversiellt budskap – för ingen talade om regeringssamarbete eller att M nu tyckte att SD:s politik var toppen –men hanteringen var katastrofal. De övriga allianspartierna reagerade negativt, och med förvåning. De hade tydligen fått reda på M:s vändning kvällen innan via ett sms.

Om fyra partier som vill driva ett land ihop skickar snabba meddelanden i mobilen i stället för att samtala som vuxna människor är det mycket oroväckande.

Under våren hotade allianspartierna med misstroendeförklaring mot ministrar gällande tre skattehöjningar. Detta skulle visserligen kunna tolkas som en protest av typen ”droppen som fick bägaren att rinna över” med tanke på alla skattehöjningar som regeringen genomfört, men budskapet kom inte fram. I stället lämnades fältet öppet för kritik mot att göra en stor sak av något så till synes obetydligt som flygskatt och 3:12-regler.

När haveriet på Transportstyrelsen uppdagades gick de ut åter och hotade med misstroendeförklaring, denna gång mot tre ministrar. Dagen efter fick två gå, medan Löfven behöll Peter Hultqvist (S). Detta orsakade uppenbarligen förvirring, då Ebba Busch Thor (KD) snabbt twittrade att de höll fast vid att alla borde lämna, men sen dröjde det alltför många timmar innan de fyra gick ut tillsammans med samma budskap. Det blev allt pinsammare för varje minut som gick och många – även alliansväljare – menade att Löfven hade agerat riktigt smart; ja, de var rentav impade.

Samtliga i Alliansen har varit idéfattiga. De rödgröna har väl heller inte varit några visionärer, men oppositionen borde ha varit modigare, mer drömmande. De fyra partierna valde att efter en lång period av samregerande sitta på varsitt hörn och finurla kring vad de tycker och tänker. Tyvärr drog det ut på tiden och resultatet blev svagt. De engagerade sig fortfarande i samma frågor, bara i olika grad. Visionerna uteblev och för väljarna är det sannolikt obegripligt att förstå vad exempelvis KD eller C drömmer om för slags samhälle. Om de fick bestämma helt själva, hur skulle Sverige se ut efter tio-tjugo år, och varför? Ingen som vet, ingen som vet.

M har tappat många värdefulla procent sedan valet. Det kan inte enbart skyllas på Anna Kinberg Batra (M) och kan knappast lösas genom att byta en person mot en annan i ledningen. Partiet har saknat riktning och passion sedan länge, alltsedan man blev starkt bundna vid ”arbetslinjen” och tappade fokus på individen. Att prata om att ”alla ska jobba” är ingen lockande slogan.

Kort sagt har mycket gjorts som förklarar de usla siffrorna. Men framför allt har Alliansen totalvägrat att ta makten trots att den hade kunnat göra det under hela mandatperioden. Problemet har varit att man skulle behöva stöd av SD, och det är ett parti som svänger och kränger värre än en berg-och-dalbana, så det hade kunnat sluta hur som helst.

Men oviljan att ens försöka har kostat Alliansen väljarnas förtroende. Det blir ingen gemensam budget i höst heller – och detta ser de väljare som om mindre än ett år ska ta ställning till vilket parti de litar på.

Vad blir resultatet av denna tafflighet? Fyra år till med en regering som motarbetar valfrihet i välfärden, som hellre spenderar än håller i pengarna, som rattas av V, som värnar om fackets roll till den grad att det aldrig kan skapas en arbetsmarknad för dem med låg utbildning, som tror på skattefinansierade låtsasjobb. Och som lägger tid på att fråga oss vilka sexleksaker vi använder.

Jo det är alternativet till att ta sig i kragen och skärpa sig. Så skärp er, snälla. Ta er i kragen.

Carolin Dahlman