Svend Dahl: Alliansens tafflighet har bäddat för hotet mot valfriheten

Ledare ,
Foto:

Frågan om vinster i välfärden är en symbol för allianspartiernas politiska misstag.

Artikeln publicerades 30 augusti 2017.

Under hösten kommer regeringen att lägga fram ett förslag om vinstbegränsningar. Det är ytterst ett resultat av att Alliansen efter valet 2014 lät Stefan Löfven bilda en regering som är beroende av Vänsterpartiet. För låt oss vara helt tydliga på den punkten: Det fanns ingenting i valresultatet som gjorde en sådan regering självklar. Och Alliansen har haft alla möjligheter att förhindra Vänsterpartiets krav på vinststopp från att bli regeringspolitik.

I stället för att omedelbart tillerkänna Stefan Löfven valsegern hade Fredrik Reinfeldt kunnat säga att han var beredd att regera vidare och låta riksdagen avgöra om det fanns fortsatt stöd för en alliansregering i minoritet. Men även om Alliansen hållit fast vid idén att största block skulle få bilda regering, hade partierna kunnat välja att förhandla med Löfven och ställa gemensamma sakpolitiska krav på den tillträdande regeringen. Under hela mandatperioden har Alliansen dessutom haft möjlighet att sätta stopp för planerna på ett vinsttak, antingen genom att lägga en gemensam budget och på så sätt avsätta regeringen eller genom att erbjuda Löfven att regera i utbyte mot sakpolitiskt inflytande.

Men i stället har man valt att bli passivt “regeringsunderlag till Stefan Löfven”, som företagaren Dan Olofsson beskrev det i en debattartikel häromdagen (Dagens Industri 22/8). Konsekvensen av detta är att hotet om vinstbegränsningar i dag ligger som en våt filt över välfärdssektorn, och försvårar för företag som vill växa och utveckla verksamheten.

I vinstfrågan kommer en riksdagsmajoritet att rösta ned regeringens förslag. Att det i skrivande stund även ryktas om att regeringen kommer att dra tillbaka sina förslag om höjningar av den statliga inkomstskatten och skatten för fåmansbolag handlar i grunden om att samma majoritet motsätter sig.

Man kan se det senare som ett tecken på att Alliansens strategi att hota med misstroendeförklaringar varit effektiv. Men faktum kvarstår: Det hade varit enklare att från början bilda en regering som avspeglade faktiska majoritetsförhållanden i riksdagen.

Då hade vi sluppit den osäkerhet som hotet om vinstförbud skapar för företagen i välfärden. Och Alliansen hade inte behövt använda misstroendeinstrumentet för att stoppa skattehöjningar som saknar parlamentariskt stöd.

Det finns två viktiga lärdomar av detta: För det första är det orimligt att basera framtida regeringar på annat än faktiska riksdagsmajoriteter grundade i sakpolitik. För det andra är det genuint korkat att ge bort sitt politiska inflytande när man har möjlighet att använda det för att förverkliga sin politik.