Annons

Emma Jaenson: Svenska språket borde vara självklart för medborgarskap

Precis som M nu föreslår måste tolkstödet begränsas kraftigt, både för att få ner de offentliga utgifterna och för människor måste lära sig språket för att integreras. Detta borde betraktas som självklarheter.
Emma JaensonSkicka e-post
Publicerad 2 juli 2019 • Uppdaterad 3 juli 2019
Emma Jaenson
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Kristianstadsbladet politiska hållning är liberal.
En person som har bott i Sverige under flera år ska naturligtvis kunna göra sig förstådd och förstå svenska.
En person som har bott i Sverige under flera år ska naturligtvis kunna göra sig förstådd och förstå svenska.Foto: Marcus Ericsson/TT

Moderaterna vill nu genomföra “den största språkreformen i modern svensk historia” (SvD den 30 juni). På en pressträff i Almedalen under måndagen påpekade Ulf Kristersson (M) att ”50 procent har tolk även efter 14 år”. Nyanlända har i dag nämligen rätt till livslångt tolkstöd. Det finns alltså inga som helst krav på att en person ska lära sig svenska under hela sin livstid. Skattebetalarna står för tolkstödet, som uppgår till ungefär två miljarder kronor varje år.

Men detta vill M nu begränsa. Svenska språket ska vara ett krav för permanent uppehållstillstånd och medborgarskap. Personer i behov av tolk ska betala själva, undantaget situationer där det måste finnas tolk närvarande, exempelvis i brottmål. SD i Blekinge la nyligen ett liknande förslag för att begränsa tolkstödet till två år (BLT den 4 juni).

Annons

Förslaget borde egentligen vara självklart. En person som har bott i Sverige under flera år ska naturligtvis kunna göra sig förstådd och förstå svenska, så länge det inte finns förhinder som gör det omöjligt för personen att lära sig språket. Genom att fortsätta finansiera tolkar för människor livet ut, saknas incitament att lära sig svenska. Språket behövs ju inte! Vilken i sin tur bidrar till utanförskap, segregation och icke-existerande integration.

Att behärska språket är det enskilt viktigaste för att integreras, vilket en stor del av Europas regeringar förstått, dock inte Sverige. Danmark, till exempel, har som bekant infört en treårsgräns för skattefinansierad tolk. Att frågan om huruvida människor som bor i Sverige bör lära sig svenska eller ej fortfarande rör upp känslor visar att vi fortfarande har en lång väg kvar till en fungerande integrationspolitik. Utbildningsminister Anna Ekström (S) har tidigare påpekat att “för mig är den centrala frågan att förbättra tillgången till och användningen av tolkar så att vi kan underlätta för personer att etablera sig i samhället och på arbetsmarknaden.” (2017/18:890). Fokus tycks alltså inte vara på att personer ska lära sig svenska, utan att det behövs fler tolkar. Men menar vi allvar men att nyanlända ska in på arbetsmarknaden måste de statliga resurserna riktas mot svenska språkkunskaper, inte mot tolkar eller hemspråksundervisning.

Frågan är dock inte enbart principiell. Tolkkostnaderna för kommuner och landsting har den senaste tiden skenat, och är i dag uppe i 1,1 miljarder kronor om året (SOU 2018:83) och ekonomin för landsting och kommuner är som bekant inte lysande, trots högkonjunkturen. Frågan är således vad som ska prioriteras. Är det verkligen rimligt att finansiera tolkhjälp till en person som kanske befunnit sig tio år i Sverige?

Om vi vill ha en fungerande integrationspolitik måste svenska språkkunskaper vara en självklarhet för permanent uppehållstillstånd och medborgarskap. Behövs en tolk vid exempelvis förlossningar eller vid andra sjukvårdsbesök borde personen ifråga i de flesta fall betala ur egen ficka. Naturligtvis finns det undantag. Men Moderaternas förslag är välkommet. Principen måste vara att alla ska lära sig svenska.

Annons
Annons
Annons
Annons