Var inte tolerant mot intolerans

Ledare Artikeln publicerades
Demokratiministern behöver bli tuffare.
Foto:Anders Ahlgren/SvD/TT
Demokratiministern behöver bli tuffare.

Yasri Khan säger att han kritiserats för att han är muslim, men det har med vår kärlek till friheten att göra. Att inte behandla män och kvinnor lika är intolerant och kan inte accepteras.

”Vi lever i ett fritt land och man har rätten att hälsa hur man vill”, sa Alice Bah Kuhnke (MP) i en intervju i Agenda i söndags (1/5), apropå att hennes partikollega Yasri Khan, kritiserats för att ha vägrat ta TV4:s reporter i hand. Hon blir tyvärr onödigt svag i en fråga där Sveriges politiker borde höja volymen.

Khan har efter allt rabalder dragit på sig offerkåpan och menade i en intervju i söndags att han ”önskar att Sverige var mer tolerant” (DN 1/5).

Men tolerans mot intolerans är farligt. Vi som försvarar frihet och jämställdhet behöver ibland säga ”nej”. Det betyder inte att vi är emot mångkultur eller dömer muslimer. Inte heller att vi är rasister eller bakåtsträvande. Det betyder bara att vi slår vakt om friheten – och inte tar den för given.

    Att vägra ta en person av det motsatta könet i hand ska självklart inte bli förbjudet i lag. Men valet av hälsningsgest är inte bara en fråga om tycke och smak, utan om ett ställningstagande i djupa värderingsfrågor. Medvetet, eller omedvetet.

    Khan bör främst ifrågasättas för sin förklaring – att det för honom är ”en väldigt intim handling” att ta en kvinna i hand. Män kan han beröra, men bara frun, dottern och mamman får fysiskt komma nära hans hud. Det kan faktiskt inte betyda annat än att han inte ser män och kvinnor som individer, utan som representanter för sitt kön. Vad menas med intimt? Khan har inte fått svara på den frågan i detalj.

    På ”Islamguiden.com” läser jag att regeln grundar sig på Koranen som säger att man inte ens ska komma nära utomäktenskaplig intimitet. "Män och kvinnor ”bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet; det leder till större renhet i deras liv”. Alltså en fråga om det sexuella spelet.

    Den man som ser varje möte med en kvinna som främst varande av sexuell natur kan rimligen inte se henne som individ. Khan må säga vad han vill, men han är uppvuxen i Sverige och som ledande politiker borde han ha kunnat se problematiken.

    Statsminister Stefan Löfven (S) valde att kommentera i en riksdagsdebatt med att i Sverige ”tar man både kvinnor och män i handen” (21/4), men det argumentet räcker inte. Det känns nästan lite unket i sin ovilja att öppna landet för influenser. Att man alltid har gjort på ett visst sätt inom ett geografiskt område är ett svagt argument.

    Biståndsminister Isabella Lövin (MP) var däremot tydligare i sitt ställningstagande: "Det är inte en bagatell, det är en viktig symbolhandling att inte ta kvinnor i hand" (TT 22/4).

    Jag själv reagerar för att det är moraliskt fel att bemöta människor olika grundat i könstillhörighet – eftersom det kan minska alla kvinnors frihet. Kalla det en småsak, men vi måste se upp för de små tecknen på bakslag för de feministiska landvinningar både lagligt och kulturellt som frigjort så många.

    Som feminist har jag alltid talat om det lilla. Om att vi visserligen har rätt att klä flickor i rosa och pojkar i ljusblått, rätt att dela upp städningen som vi vill där hemma eller att män har rätt att kalla kvinnor för ”lilla gumman”. Men min liberala gärning handlar inte bara om frihet från staten och höga skatter, utan också från normer och strukturer som håller människor tillbaka och därför har jag åsikter om sådana ting. Därför säger jag inte slappt ”laissez faire” och låter folk bete sig som de behagar utan att möta motstånd. Vilken frihetskämpe skulle göra det?

    Religionsfriheten måste vi försvara; alla har rätt att tro på vilken gud de vill. Däremot kan man vända sig emot dess kulturella aspekter eller om någon kränker andra i religionens namn. Det påverkar enskilda. Det begränsar.

    Khan tycks inte ha förstått vidden i det han gjort, och kanske är det inte så konstigt då han betett sig så här under många år som politiskt aktiv utan att någon protesterat. Dessutom har Diskrimineringsombudsmannen länge skyddat dem som gjort som han. Debatten har gjort en tvär gir bara senaste månaderna, och uppvaknandet har chockat många. Det är bra om det här blir utgångspunkt för ett samtal om värderingar.

    Khan säger att han känner samhörighet med ”tredje världens feminism”, men inte med den ”vita feminism” som lägger stor vikt vid en handskakning. Han ber alltså inte om ursäkt, eller tar till sig av kritiken. I stället vänder han sig emot dem som reagerat.

    ”Jag är helt säker på att jag inte skulle ha behandlats så här om jag hade varit en vit man”, klagade han i Dagens Nyheter. ”Ska alla dricka alkohol, måste alla blondera sig, jag menar var går gränsen för hur olika vi kan vara?”

    Kritiken mot honom kallar han islamofobi, men det är en orättvis och okunnig anklagelse. Vi ogillar hans synsätt, vilket inte har ett jota med hudfärg, hårfärg eller spritpreferenser att göra. Man ska varken beskyllas eller skyddas utifrån yttre egenskaper helt enkelt.

    Vad som är norm i Sverige kan snabbt ändras, till det bättre eller till det sämre. Men låt oss inte stillasittande se på med någon slags fascination eller feghet.

    Friheten ger oss möjlighet att leva livet som vi vill och söka lycka på vårt egen individuella sätt. Det är ingen gåva, utan en rättighet vi behöver kräva av våra medmänniskor. Från det stora till det lilla. I det offentliga och det civila.

    Läs gärna också dessa ledare:

    Det är inte mina händer som är smutsiga

    Vi måste vara vaksamma mot islamism

    Vicka på rumpan

    Intervju med Khan i Aktuellt