Annons

Våra bortglömda grannar

Mot alla odds har Lettland och dess två baltiska syskon överlevt och etablerat sig som självständiga nationer.
Riga • Publicerad 17 februari 2018
Detta är en ledare i Kristianstadsbladet. Kristianstadsbladets politiska hållning är liberal.
Riga Lettland
Riga LettlandFoto: Per Jodenius, Smålandsposten

Turistbroschyren varnar för att det egna landets bilister är kända för att vara bland de sämsta i världen; de kör gärna mot rött ljus, struntar i övergångsställen och är dessutom osedvanligt ofta onyktra bakom ratten. Allra mest bör man se upp för BMW-­förare.

Till det fogas också information om den lokala spritkulturen, där en invånare ska ha innehaft det inofficiella världsrekordet för alkoholhalt i blodet.

Annons

Som svensk förundras man över letternas sätt att presentera sig själva. Alkoholkultur av det slaget har ju vi svenskar, med blandat resultat, försökt lägga bakom oss. Det är åtminstone inget som skulle dyka upp i en stadsguide över Stockholm. Men framförallt är Sverige präglat av sådant allvar att självdistans är en utplånad egenskap, vi uppfattar oss som en världssamvetets ledande nation, som ska rädda mänskligheten och klotet undan alla katastrofer, från kärnvapen till klimatförändringar.

Letterna är fullt koncentrerade på att upprätthålla sin egen existens. Trots att Lettland, liksom Litauen och Estland, i år kan fira 100 år sedan första självständighetsförklaringen 1918, är det andra makters styre över landet som format sinnet hos letterna.

I Rigas många museer som behandlar den lettiska historien får även Sverige plats. Gustav II Adolfs trupper stormade genom stadsmuren 1621, varefter Riga och landskapet Vidzeme var svenskt i hundra år. I Gamla stan vittnar ännu Svenskporten om stormakts­tiden, då blotta tanken på svensken som en världsfredens apostel skulle ha framkallat avgrundsdjupa hånskratt runt Östersjön.

Men det är den moderna historien, från första världskriget och framåt, som mest präglar berättelsen om vad som gjort Lettland till vad det är idag. I första världskriget och ryska inbördeskriget förlorade Lettland drygt en tredjedel av sin befolkning. Många dog vid fronten, andra flyttade aldrig tillbaka från Ryssland. Men samtidigt etablerade de tre baltiska länderna sin självständighet.

Det gångna seklet var dock ingen problemfri raksträcka. Lettland har varit ockuperat av främmande makter under halva tiden sedan 1918. Den 17 juni 1940 tvingades letterna släppa in Röda armén och tillsätta en regering lojal med Sovjetunionen. 435 000 mannar, 8 000 kanoner, 3 000 stridsvagnar och 2 600 flygplan användes för att ockupera och isolera de baltiska staterna från omvärlden. Företag, banker och jordbruk socialiserades. Regeringsmedlemmar deporterades, fängslades och avrättades. Inflation, varubrist och mänskligt förtryck blev vardag för letterna.

Ett år senare invaderades Lettland av Nazityskland. Tyskarna sågs av många som befriare, förhoppningar som snart kom på skam, en ockupationsmakt ersatte en annan. Systemen var påtagligt lika varandra. Projektet var att inlemma Baltikum i det egna riket och att utplåna resterna av det gamla. Under tio år från 1939 och framåt förlorade Lettland återigen en tredjedel av sin befolkning, över en halv miljon människor.

Mot slutet av andra världskriget invaderade röda armén Lettland, Riga blev åter sovjetiskt i oktober 1944, medan västra Lettland förblev tyskt fram till krigets slut. 8 maj 1945 blev dock inte en frihetens dag för letterna, även denna gång tog en ockupationsmakt över efter en annan. Den skulle stanna i 46 år.

De inledande åren under Stalin blev värst med omfattande deportation av letter från hela Baltikum. Även om situationen förbättrades efter Stalin bestod förtrycket och den ideologiska kontrollen över utbildning, kultur, religion oc h medier. Under kommande decennier flyttade en mängd människor från andra delar av Sovjetunionen till Baltikum.

Nya bostadsområden byggdes snabbt upp för att inhysa dessa nya grupper. Mot slutet av Sovjettiden hade nästan hälften av invånarna annat ursprung än lettiskt. Det är mot detta faktum nationalismen och kampen för att bevara det egna språket ska ställas.

Motståndet mot Sovjetmakten var hela tiden närvarande. Även inom kommunisterna fanns det en nationellt sinnad falang som ville ha större frihet från Moskva. I Riga kom miljöaktivister, som bland annat motsatte sig bygget av ett tunnelbanesystem, att spela en roll i den slutliga folkresningen mot Sovjetsystemet.

Annons

Mot slutet av 1980-talet blev det öppna folkliga motståndet omfattande i hela Baltikum. 23 augusti 1989 bildades en mänsklig kedja från Tallin via Riga till Vilnius.

Folket i de tre baltiska länderna förenades mot Sovjetockupationen. Men trots Berlinmurens fall i november 1989 dröjde det innan självständigheten åter blev verklighet.

Så sent som i januari 1991 gick Spetsnaz, sovjetiska specialtrupper, till attack mot inrikesministeriet i Riga och dödade fem personer. Samma sak inträffade i Litauens huvudstad Vilnius. Men efter Boris Jeltsins maktövertagande erkände Moskva slutligen Lettlands självständighet 24 augusti 1991.

Lettland blev liksom Estland och Litauen medlem i EU 2004 och i kom med i Nato samma år. Resan därefter har inte varit fri från svårigheter.

Finanskrisen för tio år sedan innebar en tvärnit för den lettiska ekonomin. Den starka viljan att bli en integrerad del av Europa drev på en krispolitik där värdet på den egna valutan hölls fast för att uppfylla kraven för EMU och införandet av euron. Många menar att priset var för stort och att det betalades av de fattigaste.

Men den hårda politiken skänkte respekt i Bryssel och euron infördes 2014. Tillväxten är stark, 4,5 procent 2017, privatkonsumtionen blomstrar och EU:s prognoser talar om fortsatt stark tillväxt kommande år. Sysselsättningsgraden har gått från 56 procent 2010 till drygt 70 procent i dag. De enda påtagliga orosmomenten är att snabbt ökade löner spär på inflationen och att en åldrande befolkning gör att det saknas arbetskraft.

Medan Sverige som enda nation runt Östersjön undkom direkt inblandning i något av världskrigen, står Lettland och de två andra baltiska staterna med djupa erfarenheter av att förlora sin självständighet. För dem är Nato, EU och den västerländska gemenskapen den enda garanten för att fortsätta leva i nationell frihet.

Den svenska regeringen har en utrikesminister som däremot förknippar ett Nato-medlemskap med något som skulle reta regimen i Moskva i onödan.

Den lyxen, att avstå från tydlig solidaritet med grannar i tron att det ska skydda en själv, har balterna aldrig fått uppleva. Det är dags att Sverige visar var vi hör hemma.

Annons

Petter BirgerssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons