Vem ska ta hand om deras familjer?

Ledare Artikeln publicerades
Foto: Gorm,Kallestad

Familjeåterförening sägs ofta vara bra för integrationen. Men hur ska en ensamkommande tonåring kunna ta hand om en hel familj? Risken med en generös politik är allt fler hamnar hos socialen och att klyftorna ökar.

Att den som har flytt till Sverige på egen hand längtar efter sin familj är inte konstigt. Men hur ska det gå till när de anhöriga kommer hit? Vem ska fixa bostad och jobb? Hur ska de lära sig svenska och komma in i samhället? Finns det plats i sjukvården, skolan och på äldreboendena?

Tänker ens Centern, Miljöpartiet, SSU, S-kvinnor, Svenska Kyrkan, Röda Korset och andra organisationer som driver frågan på ett populistiskt sätt på detta? Tyvärr verkar det inte så.

I helgen slog Miljöpartiet fast att familjeåterföreningar är en av partiets sex viktigaste valfrågor. ”Ger man inte människor chans att återförenas med sin familj så kommer heller inte integrationen fungera”, sa språkröret Gustav Fridolin, som kaxigt ställde ultimatum och menade att frågan är avgörande för ett fortsatt samarbete med Socialdemokraterna (Aftonbladet 25/5). Men detaljerna kring hur en generösare syn på familjeåterförening skulle se ut saknades.

Kanske tänker de att ”det löser sig”. Kanske tänker de enkom med hjärtat. De mindre partierna tycks unna sig det.

Familjeåterförening är ”en viktigt humanitär del som Centerpartiet kommer fortsätta att driva”, menade Annie Lööf (C) i en intervju (Metro 3/5). Kristdemokraterna värnar om familjesammanhållning. Liberalerna vill att barnfamiljer ska ha rätt att återförenas.

Jag kan ha förståelse för att en människa mår bättre av att ha sina närmaste omkring sig. Men den som ansvarar för en statsbudget, det vill säga andras pengar och trygghet, måste även kalkylera och prioritera. Det man ger till en tas ju onekligen från en annan.

Regeringen införde därför tillfälliga hårdare regler kring anhöriginvandring i juli 2016. Innebörden var att bara de som är flyktingar, inte alternativt skyddsberoende, fick ta hit sin familj. Den som ansöker om att få återförenas måste dessutom kunna bevisa att hen har bostad av tillräcklig storlek och kan försörja sig själv och alla sina familjemedlemmar. Detta är en fullt rimlig ordning.

Kraven på försörjning gäller dock inte dem som sökt uppehållstillstånd på grund av anknytning till minderårigt barn, vilket betyder att ensamkommande som fått hit sin familj kan få det tufft.

I lördags skrev Sydsvenskan om ensamkommande Mustafa Amiri från Afghanistan som hade återförenats med sina föräldrar och fyra syskon efter tre år (26/5).

Det var goda nyheter för honom, men jublet fastnade snart i halsen. Eftersom Migrationsverkets ansvar upphörde när familjen fick uppehållstillstånd har de drabbats av samma problem som andra svenskar, nämligen bostadsbristen. I stället för att göra läxor tvingades han nu leta boende. ”Jag är bara trött hela tiden. Jag vill bara att någon ska hjälpa oss”.

Familjen har nu under några dagar suttit i Vellinge kommunhus där de hoppas få hjälp med att hitta en bostad (oklart om de är kvar, jag har inte fått tag på någon som kan svara på det).

Det är lätt att förstå deras frustration, men vad hade de förväntat sig? Var det en nyhet att anhöriginvandrare inte automatiskt får nyckel till en lägenhet och matkassar serverade? Hade myndigheterna missat att berätta om att Mustafa inte längre skulle få ha en god man? Borde inte den gode mannen åtminstone ha nämnt detta?

Migrationsverket måste nog bli tydligare med att berätta om vad som gäller här i Sverige; risken blir annars att människor kommer i kläm och att notan för kommunerna blir hög.

Omid Mahmoudi, verksamhetsledare på Ensamkommandes förbund i Malmö, berättade att det händer i nästan alla fall när familjen kommer. ”Ungdomen som precis lärt sig svenska måste ta ansvar för att tolka överallt och hitta lägenhet. Hela ansvaret läggs på tonåringen. Vi har flera ungdomar som fått lämna skolan just på grund av detta.”

Jag har personligen inget emot att människor kommer hit om de försörjer sig själva och ordnar bostad utan att sittstrejka utanför kommunhuset.

Men dilemmat för oss som i grunden är öppna för migration är att kraven för att få jobb är höga och de bostäder som byggs är så dyra att till och med höginkomsttagare drar sig för att flytta in. Dessutom vet vi av erfarenhet att när det krisar för någon är ”samhället” ofta snabbt där, vilket ofrånkomligen kostar för skattebetalarna.

Om man inte tänker på konsekvenserna av generösa regler hamnar människor lätt i svåra situationer. Många blir permanent arbetslösa. Andra hamnar i fattigdom. Kommunpolitiker och tjänstemän svettas. Och ambitiösa tonåringar kan tvingas sluta skolan.

Detta är alltså vad MP kallar ”en mer human flyktingpolitik”. Ibland är det varken humant eller bra för integrationen att åter öppna dörren på vid gavel. Ibland är det bättre för alla om dörren bara får stå på glänt.