Vi kan få dras med Löfven i fyra år till

Ledarkrönika Artikeln publicerades
Foto: Henrik Montgomery

Det är mindre än ett halvår kvar till valet. Tyvärr finns lite som talar för ett regeringsskifte. Om inte Alliansens fyra partier skärper sig kommer de att förlora.

Att spå valutgångar är trixigt men låt mig rada upp vad som kan påverka.

1) Alliansen tycks inte hålla ihop

Ingen kan ha missat den frostiga stämningen. Ibland poserar de leende ihop, men i praktiken har synen på SD och migrationen skapat friktion. Gemensamma visioner kommuniceras i varje fall inte. Var befinner sig Sverige 2022 om de får bestämma? De är oss svaret skyldiga.

2) De håller inte ihop internt

Falangstrider finns hos alla, men nog har det varit synligare inom Alliansen. Jan Björklund mot Birgitta Ohlsson. Nymoderater mot gammelmoderater. C:s landsbygdsgäng mot Stureplans-Centern. KD som slits mellan en mjuk Alf Svensson-linje och Sara Skyttedals tuffa tag.

3) Deras förslag är för trötta

Alliansen kommer med de tamaste av utspel i de få fall de faktiskt lyckas komma överens. Man har under mandatperioden visat motstånd mot Reepalus förslag vinsttak, ordnat presskonferens om rutavdrag och uttalat sig för kömiljard. Allt känns lite vintage, som att förra Alliansregeringen gamla paltor läggs ut till försäljning igen.

På onsdagen hade de fyra enats om att lägga ner Arbetsförmedlingen och låta privata aktörer sköta matchningsfunktionen. Men vad hjälper en ny myndighet och ännu en privatiseringsreform om det samtidigt är upp till den arbetssökande att själv bestämma om hen vill utbilda sig. Ordet ”krav” fanns med en gång i debattinlägget, men då placerat efter ordet ”rättigheter”. Återigen är lösningen att bjuda in näringslivet, men tro inte att folk inte minns hur illa det gick sist, med etableringslotsarna. Det känns väldigt mycket som en Kinakopia av en politik som faktiskt inte funkade perfekt sist och som väljarna med rätta är kritiska emot.

4) De löste inte dagens problem igår

I debattens fokus ligger idag sjukvården, integrationen och inre och yttre trygghet. Dessvärre misslyckades Alliansen med dessa områden under sin tid vid makten, och beskylls nu ofta för dagens situation. Man sparade på Försvaret, gjorde upp med skatteslösarna i MP om migrationen och satte igång den stora omorganisationen inom Polisen som har skapat oreda. Skolan genomgick ett stort antal förändringar, men tycks bli allt mer kaotisk.

5) Partierna är otydliga

Om man skulle fråga folk på stan vad enskilda partier egentligen står för lär man mötas av ett gäng fågelholkar. Eeeeh, skola? Eeeh, familj? Äh jag vet inte. För allvarligt talat har partierna under många år kommit med spridda förslag i olika riktningar och varit vaga med varför. Det har små partier inte råd med; de måste vara tydliga.

I Novus undersökning (28/2) av vilka sakfrågor som partierna är starka inom har C kraft vad gäller miljö, men ändå väljer man att synas mest i migrationsfrågan – dessutom på tvärs med övriga Allianspartier. ”Framåt” säger Lööf och spänner klarblå ögon i oss, men många undrar nog ”vart då?” Framåt ser ju olika ut beroende på vilken riktning man väljer. Annie Lööf (C) talar ofta om att hon står fast vid ”värderingar”, men vem gör inte det? Vänsterpartister och nazister står ju faktiskt också fast vid sina värderingar, så det är inget C har ensamrätt på.

Om L är starka inom något är det skola, och det tycks man ha förstått; många utspel handlar om lärare, prov och läroplaner. Men även S vill ha ordning och reda, så man har inte ensamrätt i kampen mot flummet längre.

M har numera en mjuk ton som Ulf Kristersson kallar ”vuxen”, men innehållet är vagt. Den som går igenom listan över pressmeddelanden från M finner att de flesta handlar om att partiledaren har åkt runt i landet.

KD har stort förtroende vad gäller familjepolitik och man borde kunna leverera på att belysa dagens viktigaste frågor ur det perspektivet. Uppfostran, civilkurage och trygghet hemifrån borde kunna ge trovärdighet om man redan har en position där. Ändå är det som hörs från KD mer ”hårda tag”.

6) Löfven & Co har vässat tänderna

På punkt efter punkt har den rödgröna regeringen visat att den inser vilka problem som behöver hanteras. De har skärpt straff, minskat kostnaderna för ensamkommandes boende, gett mer till polisen, börjat tala om svenska värderingar, ökat möjligheterna till kamerabevakning.

Förslagen kanske inte är så kraftfulla vid närmare granskning– att satsa 200 miljoner extra på polisen som aviserades i måndags är ju ett skämt – men i väljarnas ögon syns sällan graden av insatser, utan att de görs. Alliansen har svårt att bemöta utspelen för det man kan säga är att man vill ”lite mer” eller ”lite mer till höger”, vilket är problematiskt. Varför skulle väljarna byta då?

MP har totalt tappat ansiktet under mandatperioden. Om S vill regera på egen hand kan man sannolikt räkna med dem som ytterligare ett vänster-stödhjul.

7) SD har etablerat sig

Partiet har inte vuxit sedan migrationsöverenskommelsen 2015, men heller inte minskat. De som miste förtroendet för de traditionella partierna är som brända barn som skyr elden, och väl de tordes bryta det sociala tabut är de svårflirtade. Att SD saknar tydlig vänster-höger-position tycks inte bekymra; snarare lockas vissa av att SD orkar ”röra till”. Och när de övriga ständigt stänger partiet ute retar det upp och sänker förtroendet ytterligare.

Men egentligen är det omöjligt att veta. Väljarkåren är flyktig och även om skillnaderna mellan den ena opinionsundersökningen och den andra nu är svag beror det snarare på att ingen har lyckats lysa än att folk har bestämt sig. Det finns utrymme för att glänsa.