Visa hänsyn, människa!

Ledare ,
Foto:

Varför beter sig så många själviskt? Varför tränger de sig före i köer och slänger skräp runtomkring sig? Vad hände med hut, hyfs och hållning? Jag önskar att dessa ledord får en upprättelse.

Artikeln publicerades 28 september 2017.

De senaste veckorna har jag vid fyra tillfällen fått uppleva hur människor helt sonika har gått före mig i köer. Jag är visserligen ynka 1,60 m lång och ganska liten – men osynlig är jag inte vad jag vet. Ändå tycker dessa damer och herrar (av olika åldrar och nationaliteter) att de har rätt att gå fram till kassan före mig. Det är som att de inte ser, eller vill se, eller inte har vett att fatta att de borde se sig omkring innan de kastar sig fram.

Vad handlar det om? Är det plötsligt gammalmodigt att visa hänsyn? Åtminstone ingick det i min uppfostran på 70 och 80-talet att registrera läget runt en kassa, att titta mig omkring för att se om kön går till höger eller vänster, att inte bara själviskt ställa mig där jag har lust och bilda en egen kö eller helt enkelt kräva uppmärksamhet nu-på-en-gång. Men kanske är jag en gammal sur tant som kräver för mycket? Ibland undrar jag.

”Jamen jag ska bara fråga en sak”, sa en dam i en klädbutik medan jag höll på att betala. Men ”bara fråga” tar ju tid från mig, eller hur? Att tjejen i kassan valde att svara – i stället för att bara berätta för kvinnan att hon fick vänta på sin tur medan hon hjälpte mig – amplifierade denna kränkning, där kvinnan tydligen ansåg sin tid som viktigare än min. Uppenbarligen tyckte båda två att det var så brått med damens fråga att jag kunde vänta.

Ohyfset breder ut sig. Vissa pratar i tysta vagnen på tåget. De vägrar flytta sig från sina säten för äldre eller gravida. En del ställer sig längst fram vid bagagebandet på flyget och struntar i att ingen annan då kan se väskorna som rullar fram. Cigarettfimpar slängs hur som helst. Skräp liksom trillar ur händerna och ”glöms” i parkerna. Barn tillåts skrika tills de har förstört dagen för samtliga på restaurangen. På gymmet lämnas svetten på maskinerna till nästa person att torka av. Skorna far av i tågvagnen trots att stanken blir outhärdlig. Ryggsäckar och handväskor smockar till en när någon hastigt vänder sig om. Allmänna toaletter ska vi inte tala om. BLÄ.

Långt ifrån alla beter sig illa men tillräckligt många för att åtminstone jag ska blir trött och arg. Hur är det med dig?

En sak som framkom i medierapporteringen kring rånvågen i Kristianstad nyligen var att handlarna har det tuffare i vardagen. ”Många av våra medlemmar säger att skillnaden i dag är att det är mycket råare överlag. Kunder tar sig friheter man inte gjort förut, kräver saker och har en tråkig attityd”, sa Per Geijer, säkerhetschef på Svensk Handel (9/9). Ja, någonting har hänt.

De absoluta extremerna med människor som kastar sten på poliser, misshandlar sjuksköterskor för att de inte får vård snabbt nog eller kriminella som bevakar socialsekreterares hem för att få igenom fördelar ska vi inte ens börja tala om... Det får bli i en annan ledare.

Så var börjar vi som vill förändra? Naturligtvis är barnuppfostran centralt. Läraren Daniel Yalin skrev nyligen i en artikel: ”Många barn har inte den minsta respekt för vuxna. Barn blir sura och arga så fort de inte får sin vilja igenom. Vissa barn vägrar känna empati och säga förlåt när de sårat en medmänniska. Barn i skolan är lata, själviska, gnälliga, bortskämda och klagar på mat och skoluppgifter” (Dagens Nyheter 1/3). Ord och inga visor...

Ja, barn har väl en tendens att vara lite egoistiska, men det betyder inte att de inte kan – eller bör – lära sig att ta hänsyn till sina medmänniskor.

Vuxna måste visa vilka regler som gäller och inte låta barnen alltid få sin vilja igenom. Hur ska de annars kunna lära sig? Hur ska de klara sig som vuxna, i en tillvaro där den som bryr sig om andra faktiskt vinner på det i längden – och tvärtom?

En läsare från Kristianstad berättade för mig hur han under sin uppväxt fått lära sig ledorden ”hut, hyfs och hållning”. Samma modell använder Internationella Engelska skolan som är känd för sina goda resultat.

Fler borde tillämpa disciplin i skolan. Hjärnforskaren Martin Ingvar, medförfattare till färska den boken ”Kunskapssynen och pedagogiken”, skrev i sitt kapital att barns hjärnor lär sig bättre om de vet vad som förväntas av dem och vilka kriterier som ligger till grund för bedömning. Om dessa är osäkra ”riskerar varje form av bedömning att uppfattas som en kränkning och varje uppgift bli en stressfaktor”. Kort sagt, att ställa krav är att bry sig medan det till synes kravlösa fria kan leda till destruktiv stress.

Effektiv inlärning är bara möjlig om rummet är rensat från annat som pockar på uppmärksamhet Ingvar beskrev tragiskt nog att inspektioner från Skolinspektionen har visat att var fjärde grund- och gymnasieskola inte lyckas skapa en sådan skolmiljö.

Fler har sett det. En pensionerad lärare ringde mig häromdagen för han hade fått höra att barn numera tvingas ha hörselkåpor på sig i skolan för att få studiero. Tyvärr är det sant. Östertegs skola i Umeå har köpt in skydd till barnen. Nioåringar som Svenska Dagbladet intervjuade i våras berättade att de har hörselkåpor varje dag (17/4).

Det är inte barnens fel utan föräldrarnas och lärarnas. Vuxenvärlden måste våga visa skillnaden mellan rätt och fel, pusha barn till att bli hänsynsfulla och se andra.

Och ohyfsets utbredning handlar inte bara om ”slynglar” och ”snorungar”. Även många vuxna behöver lära sig veta hut. Ska det verkligen behöva sägas att det skapar ett trevligare samhälle att leva i?