Han bygger vidare på rik historia

Det ligger en vermouthflaska gömd i barnvagnen.

Thomas är nyfödd. Mamma är full. Arvtagerskan.

En mycket förmögen nybliven tvåbarnsmor är ute och promenerar.

Vid 30 års ålder kunde hon definiera sig själv som alkoholist.

Utbrott. Supande i perioder. Kaos i familjen.

Ångesten kröp runt i kroppen och gjorde Thomas paniskt rädd för konflikter. Under uppväxtåren gjorde han allt för att släta över, medla för att göra alla "glada" igen. Sa alltid ja, aldrig nej. För husfridens skull.

Det tog många år innan han förstod att något var fel. Att mamma drack för mycket, att alla barn inte hade det så här där hemma.



Men oron som ständigt gnagde därinne i den lille pojken visste bättre besked; att något var väldigt, väldigt fel.

"Ta hand om henne du", vädjade pappa och gled undan, stukad, trött och uppgiven, när mamma lugnat ner sig lite efter kulmen på ett aggressivt utbrott i fyllan och gått och lagt sig på sin säng.

"Så ja, nu är allt bra igen mamma."

– Min äldre bror valde att gå in på sitt rum och stänga dörren. Min yngre bror tog på sig rollen som glad spelevink och familjens pajas: "titta, hur kul som helst", för att fylla upp den pinsamma tystnaden när mamma var berusad och hade ställt till det igen.

– Det var inte förrän i 10–12-årsåldern som jag förstod. Fram till dess trodde jag att vårt familjeliv var ett normaltillstånd.



– Det var först den gången som pappa var tvungen att resa bort under ett februarilov då farfar gått bort, och mamma för första gången ensam hade hand om oss som jag såg och förstod att mamma var full. Och det var hon hela veckan, varje dag. Det var inte så att vi for fysiskt illa. Det blev bara annorlunda, som att vi exempelvis inte fick mat förrän sent på kvällarna.

– Pappa fick ta mycket skit. Han tog ensam ett mycket stort ansvar för oss. Han försökte hålla ihop och sköta hushållet parallellt med sitt arbete som läkare och förstod i likhet med många på 70-talet inte hur man skulle hantera alkoholproblem mer än att förskriva lugnande medel. Med resultatet dubbelt drogmissbruk.

1985 kom vändpunkten. Då åkte mamman, den mycket förmögna Gambroarvtagerskan Birgitta Crafoord, fast för rattfylla med 2,3 promille i blodet. Efter behandling enligt Minnesotamodellen på Hazelden i USA ägnade hon resten av sitt liv åt att hjälpa andra alkoholister. 1987 startade hon behandlingshemmet Nämndemansgården i skånska Blentarp. 1999 dog Birgitta Crafoord i lungcancer.

Numera är det hennes son, Thomas Wiklund 43 år, som äger och driver Nämndemansgården i Sverige AB. Ett företag som efter drygt 20 år vuxit till ett av Skandinaviens största företag för behandling, förebyggande rådgivning och utbildning om alkohol- och drogproblematik.

Arvet efter morfadern och mamman var rikligt.



Birgitta Crafoords pappa, Holger Crafoord, var stor industriman och skapare av dialysföretaget Gambro i Lund. Birgitta Crafoord och hennes två systrar fick ärva mycket stora tillgångar.

Birgitta Crafoord taxerade 1999 för en beskattningsbar förmögenhet på 103 miljoner kronor. Bland tillgångarna i hennes dödsbo ingick bland annat bolaget Dendera Holding och godset Dufveke.

I familjen Crafoord-Wiklunds ägo fanns mellan 1993 och 1998 också flygbolaget Malmö Aviation som 1998 såldes till Braathens/KLM för 600 miljoner kronor.

I Dendera ingick även Crafoords auktioner som 2009 såldes till Uppsala Auktionskammare.

Thomas Wiklund har aldrig förr ställt upp på en intervju om sitt dubbla arv: stor förmögenhet och alkoholpåverkad barndom.

Hur har detta inverkat på dig som vuxen och som företagare?

– Min uppväxt var annorlunda. Det var ju så att vi under rätt många år inte hade en fungerande mamma. Det är först under senare år som min konflikträdsla och snörpet i magen inför ett problem har släppt. Jag har börjat våga bli arg. Det är inte heller förrän nu som jag vågar säga nej.

– Ett nej går att korrigera. Att ta tillbaka ett ja är svårare. Alla kan inte få sin vilja igenom. Det är inte bra för bolaget, inte för verksamheten, inte för någon i det långa loppet. Det gäller alla företag, även Nämndemansgården.

– Det positiva är att jag som har vuxit upp med problemet även har sett att det finns en lösning. Jag riktar in mig på möjligheter. Jag vet också att alkoholism är en sjukdom och att den i viss mån är predestinerad. I min mammas släkt är det nersnöat av alkoholister. Man kan lite förenklat säga att sjukdomen till 75 procent beror på arv och till 25 procent på slarv.



Han har fördragsamhet med motgångar även i affärer. Bakslag har han livslång erfarenhet av. Lågkonjunkturer är något som Nämndemansgården lärt sig att hantera. Tillgängligt riskkapital i ägarledet hjälper.

– Lönsamheten går att mäta i hur mycket det ringer i vår växel. Om telefonen slutar ringa vet vi att vi kan räkna med röda siffror inom två veckor. Vi hade några tuffa år i lågkonjunkturen mellan 2001 och 2003. Sedan vände det uppåt. Nämndemansgården redovisade 2005 en vinst på drygt en miljon kronor och mellan 2005 och 2008 tjänade vi totalt nio miljoner kronor.

Den nuvarande finanskrisen och lågkonjunkturen har också påverkat verksamheten. Back 3,5 miljoner kronor år 2009.

– Skälet till att vi visade förlust förra året var för att vi köpt på oss för många nya företag och verksamheter på för kort tid och vid absolut fel tidpunkt. Det var jag som drev fram besluten och tar också på mig ansvaret för detta genom att i år själv gå in med 2,5 miljoner kronor i en nyemission. Övriga ägare bidrog med 500 000 kronor. Nämndemansgården visar nu ett nollresultat.



Han nämner också att köpet av vårdbolaget Prokrami 2008, med bland annat vårdanläggningen för unga kvinnor på Rönneholm och Malins minne är en stor belastning. En orsak är att vården av unga drogmissbrukande mammor med barn i ett enda slag försvann under finanskrisen. Det var som om kunderna – kommuner i hela landet – la av med att låta mammor med stort vårdbehov komma under långvarig och professionell behandling.

Effekten blev att cirka 20 anställda på Rönneholm under förra året sades upp på grund av arbetsbrist. Nu ses hela vårdupplägget över.

– Det var mycket hjärta, men för lite fokus på kund och lönsamhet för att kunna leva vidare och drivas på samma sätt. Vi måste jobba mer med kortare lösningar, flikar han in.

Hans vision är att Nämndemansgården i Sverige ska kunna ta hand om hela befolkningen.

– Att vi med vår bredd i behandlingen kan ta hand om både alkoholister, drogberoende och de som kallas riskbrukare som ännu inte utvecklat sjukdomen fullt ut.

Thomas Wiklund fungerar i praktiken som riskkapitalist och har uppenbart råd att både satsa och ta förluster.

I hans holdingbolag Dendera finns ett antal mindre företag som sysslar med att gå in med kapital i intressanta utvecklingsföretag.

"Affärsängel" är ett nyord för företeelsen riskkapitalist. Ordet ängel i dessa sammanhang får Thomas Wiklund att se rött.

– Det är ett fruktansvärt och vilseledande begrepp som lurar grundarna att tro att de med hjälp av en "affärsängel" kan få driva sitt företag efter eget huvud. Så är det inte alls. Riskkapitalister dikterar villkoren för hur framtiden för entreprenörens företag ska se ut. I samarbete med grundarna.



Det där med att bara framstå som snäll har han lagt bakom sig.

– Affärsmän är inga änglar. Mammas sätt att driva företaget Nämndemansgården gick ut på: Allt jag fått ska jag ge tillbaka. Kosta vad det kosta vill.

– Min inställning är en annan. Jag säger istället: Vi måste vara lönsamma så att vi kan växa och ha en stabil verksamhet. Jag är ingen filantrop. Jag är företagare.

Vem är du lik?

Svaret kommer blixtsnabbt.

– Morfar, hoppas jag. Jag är inte samma entreprenör som mamma. Morfar var företagsbyggare och det är jag med.