Idel adel bland största
markägarna i Skåne

Carl Piper äger mer mark än Lunds, Kävlinges och Trelleborgs kommun – tillsammans. Jordarna, drygt 10 000 hektar, sträcker sig mellan hans två slott, Högestad i söder till Christinehof i norr.

Efter kyrkan och Svea skog är han Skånes tredje största markägare.

Benämningen markägare och "tredje störst i Skåne" ger Carl Piper en kraftig rynka mellan ögonen.

– Jorden har funnits längre än vi. Jag vaknar inte på morgonen och tänker på allt jag äger. Verkligen inte. Ägandet handlar om ett ekonomiskt och ekologiskt ansvar, säger han.

Högestad gods och dess marker har ägts av släkten Piper i trehundra år. På en stor del av marken står skog, på resten odlas råg, vete och vall.

Men Carl Piper växte aldrig upp här. Fadern dog innan Carl Piper föddes och mamman gifte senare om sig med Ian Hamilton på Barsebäck. Under tiden var Högestad satt under förmyndarskap tills dagen då Carl Piper fyllde 21 år.

I det gamla spannmålsmagasinet, en gråstenslänga med få fönster, har han sitt kontor. Där sitter han oftast bakom sin laptop med hunden Ville som sällskap.

– Han är i sina bästa år, lika gammal som jag i hundår räknat. 63 år, säger Carl Piper och klappar om sin vän.

Hundälskare kan läggas till visitkortet. Men det ryms oändligt många fler titlar i Carl Piper. Jordägare, slottsherre, greve och före detta racerförare. Och i samma person finns miljökämpen som varit aktiv socialdemokrat. Om inte situationen varit så kaosartad i Köpenhamn skulle han åkt över för att demonstrera vid klimatmötet.

– Jag var faktiskt på väg. Jag skulle vilja vara med och föra fram budskapet att det inte går att skjuta på besluten, att det inte finns någon planet B. Det hade känts fint.

Epitetet "den röde greven" har han levt med sedan 1978. Då föreslog Piper att godsets anställda skulle få köpa aktier i driftbolaget. Året därpå gick han med i Sövestads socialdemokratiska förening.

– Många trodde att Högestad skulle bli en kolchos. De väntade bara på att jag skulle hissa flaggan med hammaren och skäran.

Carl Piper låter onekligen som det svarta fåret när Jordägareförbundet samlas för träffar.

– Nej, vi har mycket gemensamt också. Jag har aldrig känt mig utanför. Om jag har gjort det, så är det jag själv som ställt mig där, säger han.

Hösten 2008 tog han ett steg bort från företaget som samlar alla tillgångarna: Högestad & Christinehof förvaltnings AB. Sonen Fredric blev vd men Carl Piper sitter kvar som styrelseordförande. Äldsta barnet, Anna, arbetar också inom företaget, med ekoturismen på Christinehof.

Varför blev det sonen?
– Båda barnen är kloka, förnuftiga och är mig lika kära. Men det blev sonen som tog över vd-posten.

Det fanns ingen fideikommisstanke?
– Absolut inte.


På listan över de hundra största markägarna i Skåne är nästan hälften av namnen adliga. Snudd på samtliga är män.

– Det är inte så konstigt. Det är tradition kan man väl säga, säger Eva Ramel på Börringekloster apropå det faktum att hon är en av få kvinnor som finns med på listan.

Hon har avböjt att ställa upp i vårt reportage.

Att det är så många män beror på gamla sedvänjor och fideikommiss- lagen: möjligheten för en jordägare att testamentera hela sin egendom till den äldsta sonen istället för att dela upp godset på samtliga barn.

Fideikommissen avskaffades 1963, men fortfarande finns möjlighet att söka dispens för att hålla samman godsen och inte splittra dem på flera ägare. Men det är ovanligt.

I Skåne finns en handfull fideikommisser idag.
Släkten Hamilton har dominerat bygden i åtta generationer. Nu är det Wathier Hamilton som äger det mesta av jorden kring Löddeköpinge och Barsebäck.

Vägen upp mot det ljusgula slottet kantas av breda gräsmattor, höga träd och en liten nyplanterad magnolia som han fick i 60-årspresent från personalen. Där står också en skylt som säger "Strängt privat".

Hamilton dyker upp i porten för att hälsa. Iklädd jeans, mörkblå pullover och ett brett leende.

Det står en röd Ferrari framför huset. Han äger också en typisk gods-ägarbil, en Range Rover, med registreringsskylten "1743".

Till skillnad från jeepen har Ferrarin en vanlig registreringsskylt.

– Ja, man vill ju inte sticka ut för mycket, säger Wathier Hamilton.

Han visar snabbt vägen en trappa upp i huset, förbi gigantiska porträtt av släktingar och fältherrar på hästryggar. Men han stannar till vid en matta i en av salarna.

– Det här är det enda rummet där hunden inte får springa, jag är mycket rädd om mattan, säger Wathier Hamilton.

De vävda trådarna bildar släktens adelsmärke och valspråk och ska inte skickas på kemtvätt i första taget. Den är dessutom ganska nyinköpt.

Wathier Hamilton lever ensam på godset efter skilsmässan från sönernas mamma. Totalt har han 35 rum och kök helt för sig själv. Han behöver inte ens trängas med något slottsspöke, för det finns inte på Barsebäck.

Han gör ett nytt stopp under porträttet av anfadern Gustav David Hamilton. Det var med honom som Barsebäckseran tog sin början.

– År 1743 sålde kapten Samuel Anders Stobée gården till sin överordnade, regementschef Gustav D Hamilton, berättar Wathier Hamilton med stolthet i rösten.

Godset befann sig i ett vedervärdigt skick. Enligt skriften "Märkvärdigheter rörande skånska adeln" lutade byggnaderna och hotade att falla. Jorden var i stort sett bara ogräs och det rådde total dekadens. Det var inte för inte som Barsebäcks bönder kallades för rövarpack.

– Gården var en öken. Men min förfader fick ordning på markerna och nu äger vi det sedan åtta generationer tillbaka.

Samtalet fortsätter under en kopp kaffe i ett mindre rum med utsikt över slottsparken och Öresund. När släkthistoriken är avklarad och drycken upphälld, lutar han sig tillbaka i stolen.

– Fin utsikt, va? Och bara gräsmatta här nere. Inga rabatter och sån skit, säger han och skrattar.

Inga planer på ett kafé i slottsträdgården?
– Nej, så fattig är jag inte än!

Att kalla Wathier Hamilton för fattig vore att ljuga. Husen och markerna har ett taxeringsvärde på 225 miljoner kronor, marknadsvärdet är minst dubbelt så högt.

Godset driver, med hjälp av olika företag, både jordbruk, skogsbruk, elförsäljning och uthyrning av bostäder. Företagen gjorde åtta miljoner i vinst förra året.

– Det goda resultatet beror på god planering och rationalisering. Vi jagar hela tiden kostnader. Alla som jobbar här har en oerhört stor yrkesstolthet. Vi kallar det för Barsebäckskänslan. Alla vet vad alla gör, man behöver inte vara hemlighetsfull.

Inte långt ifrån slottet ligger Barsebäcks golfklubb. Där står ett ensamt vindkraftverk som Hamilton byggde för fjorton år sedan.

– Jag döpte det till Barsebäck 3. Ettan och tvåan var ju redan upptagna, säger han och syftar på kärnkraftverkets numera nedlagda reaktorer.

Vindmöllan är rena vinstmaskinen och han funderar på att bygga fler. Efter bara sex år hade verket betalat sig. Nu har den snurrat i ytterligare åtta år utan större bekymmer.

– Det känns skönt att ligga och sova och tjäna pengar samtidigt, säger Wathier Hamilton.

Barsebäcks golfklubb grundades av Wathier Hamiltons far, Ian Hamilton och Thure Bruce från Landskrona. De sålde den senare vidare till den nuvarande ägaren, Gösta Carlsson.

– Min far var tvungen att gå till fideikommissnämnden och be om lov att sälja mark.

Han gör en kort paus.

– Men han satt själv i nämnden så det var inga större bekymmer.

I dag äger Wathier Hamilton massiva skogsarealer i Kävlinge, Klippans och Landskronas kommuner. Jordbruksarealen är dock nästan dubbelt så stor. På den odlas spannmål men också rotfrukter och kryddgrönt.

På åttiotalet försvann mjölkkorna från gården och lär inte komma tillbaka. Nya regler har gjort att gården ligger för nära bebyggelse.

En annan god inkomstkälla är hyresintäkter från arrendatorerna. Hamilton äger, förutom sitt eget slott, cirka femtio smågårdar och hus. Hälften av gårdens tio anställda hyr bostad av sin arbetsgivare.

Många är de som har knackat på slottets dörr och velat köpa loss gårdar och jord. Wathier Hamilton ler pillemariskt.

– Frågan är fri.

Men svaret blir i de allra flesta fallen nej.

– Vi köper helst. Vi befinner oss i en vrålhet region. Vi ligger centralt och många vill köpa mark av oss. Inte minst Kävlinge kommun, men de vill inte betala. Och då kan de fara nånstans!

Wathier Hamilton jämrar sig högt och gärna över politiker från vänster till höger. Någon kanske skulle kalla honom för extremt konservativ men det är fel – åtminstone när det gäller fideikommisstraditionen.

1767 blev gården fideikommiss. Det innebar att den äldste sonen ärvde allt. Men inte alla barn föddes till pojkar.

– Min farfars bror drev gården. Men han fick aldrig några söner och därför gick arvet till min farfar. Han var gymnastiklärare och bodde på Djursholm. Han fick flytta ned och ta över.

Fideikommisslagen är avskaffad och Wathier Hamilton ser ingen anledning att söka dispens.

– Mina söner ärver lika mycket. Den ene utbildar sig till lantmästare och den andre till officer. De har valt det själva, jag har aldrig tvingat dem.

För tre år sedan drabbades han av en hjärtinfarkt. Strax därpå skrev han ned sin sista vilja.

– Jag var död men lyckades komma tillbaka. När jag stod på benen igen skrev jag mitt testamente. Men vad det innehåller, det är en hemlighet tills jag dör – nästa gång.


Det finns två adliga titlar i Sverige: greve och friherre. Den senare kallas baron i muntligt tal. Adelskapet ärvs i Sverige endast genom fadern.

Alla adliga namn hör inte ihop med titlar. En majoritet av dem som har adliga namn saknar titel.

Av de hundra största markägarna i Skåne är 46 adliga eller kommer från adliga familjer. Maltesholm är ett klassiskt slott. Komplett med vattenfylld vallgrav och flaggstång på taket. Här bor Jacob och Hanne Palmstierna i tre rum och kök.

Huvudvägen upp till Maltesholms slott – Höge väg – rasade ihop efter ett häftigt regn i somras. Den är ett komplicerat högbygge av sten som tog 50 år att uppföra. När den nu restaureras genomborras varje sten med järnstänger för att de ska hålla ihop med varandra.

Vi får ta alternativvägen en bit bort för att komma upp till slottet. Jacob Palmstierna tar emot och vi sätter oss i köket, modernt utrustat och med plats för två till storleken generösa bord. Det är i denna del av slottet som paret Palmstierna bor till vardags. Om utsikten inte sagt något annat, skulle vi lika gärna kunna befinna oss i en innerstadslägenhet av det något lyxigare slaget.

– Det är så här man får bo för att det ska fungera i ett märkligt hus som detta, säger Jacob Palmstierna.

Ansvaret för Maltesholm fick Jacob Palmstierna som 32-åring, när hans far dog 1966. Den unge Palmstierna var i full gång med sin bankkarriär i Stockholm hos Wallenbergfamiljen och Enskilda banken. Till en början delades Maltesholm arvsmässigt upp mellan honom och hans två yngre syskon Christina och Fredrik. Men det var Jacob som ansvarade för förvaltningen.

– När pappa dog var det naturligt. Jag var äldst. Jag for hit på helgerna. Mina tjänstemän fick alltid glädjen att arbeta på lördagarna, för då var jag här.

Någon känsla av att ha varit tyngd av ansvaret med att föra arvet vidare har han inte känt.

– Jag gjorde det med stor glädje. Jag tycker om ansvar, det är en del av min person. Min mamma, som överlevde pappa i 25 år, bodde här och markerade familjens närvaro. Hon gav Maltesholm själ och det var en viktig förutsättning för att det skulle fungera.

Systern löstes så småningom ut av de två bröderna och ytterligare ett decennium senare kom de överens om att Jacob ensam skulle ta över ägandet av Maltesholm.

– Underhållet av byggnaderna och parken kostar bra med pengar. Syskonen insåg att det inte gick att både behålla Maltesholm i familjen och samtidigt få ut en andel av marknadsvärdet.

Jacob Palmstierna nämner ett eget begrepp för det värde som inte går att stycka upp mellan syskonen: härlighetsvärde.

– Avkastningsvärdet är vad egendomen kan producera i kronor och öre. Skillnaden mellan det och ett teoretiskt saluvärde kallar jag härlighetsvärde.

Jacob Palmstierna har skrapat ihop en bra summa under sin tid på toppnivå i SEB och Nordea.

Hade du kunnat behålla godset utan dina ekonomiska förutsättningar?
– Det enkla svaret är nej. Jag h ar inte behövt ta ut en krona från Maltesholm. Tvärtom har jag stoppat in.

Avtalet mellan Jacob och Fredrik gav Jacobs yngste son Niclas, då 18 år gammal, ägarskapet över Maltesholm.

– Det var inte dramatiskt. Det intressanta är att det är ett av barnen som ärver och får ansvaret. Skulle han gå emot intentionen att behålla slottet och dess ägor inom familjen och sälja, så ska försäljningssumman delas lika mellan mina och Fredriks barn.

Jacob är övertygad om att det är olämpligt att dela upp ägandet.

– Det är en slags fideikommisstanke. Det ska vara en ägare, för endast därigenom kan man fatta alla de små vardagsbesluten.

Att behålla egendomen inom familjen är tänkt att vara ett sätt att minska risken för att den missköts.

– Att belåna är den stora frestelsen. Sedan kan man skjuta upp reparationer, låta parken förfalla, och man kan hugga för mycket i skogen. Jag tror att det finns ett större tryck på en familjemedlem att vara långsiktig.

I korridoren på väg ut från köket för en visningstur i slottet, fastnar Jacob en stund vid dagens posthög. Bland brevskörden ligger ett exemplar av dagens Financial Times.

Jacob Palmstierna börjar ofta dagen nere i rummet med styrketräningsredskap i slottets källare. Den som är lång, och det är Jacob, får emellanåt bocka sig för att inte slå i huvudet.

– Ju äldre man blir desto viktigare är det att hålla fysiken i gång, förklarar han.

Formen är god för en 75-åring, men en skadad disk i ryggen hindrar honom från att springa och spela tennis. En och annan golfrunda hinner han däremot med. Handicapet är 16,6 numera.

– Jag är medelklass, säger han.

Maltesholm är byggt på träpålar i sank mark och källarväggarna suger upp fukt. I en del av träningsrummet har färgen flagnat, trots att det målades om för några år sedan.

– Det var därför jag inte ville visa upp det för er först, säger Jacob Palmstierna ursäktande.

Maltesholm är annars ett mycket välbevarat slott. Det krävs stora insatser för att hålla egendomen i gott skick. En av de åtta som är sysselsatta i verksamheten, Leif Inge Nordström, har som sin uppgift att underhålla slottet och de andra byggnadernas fönster. Enbart slottet har 142 fönster.

När Jacob Palmstierna växte upp på slottet under 1930- och 40-talet fanns här över 100 personer anställda.

– Då sågade man för hand och hade inte hydraulik. Många av de anställda bodde här. Vi hade eget sågverk, vi hade eget jordbruk, vi hade kor, kalvar och grisar. Nu är det tomt.

Jacob Palmstierna vill inte kalla Maltesholm för ett gods.

– Det är en värdering jag har. Jag tycker inte om ordet gods. Det representerar i mångas medvetande kvardröjande orättvisor. Det är lite överhet. Jag använder det aldrig.


Under 2008 betalade Jordbruksverket ut sammanlagt 118 miljoner kronor i stöd åt de hundra största mark-ägarna i Skåne .

Allra mest fick Carl Piper på Högestad Christinehof som tog emot drygt sju miljoner kronor.

Andra stora bidragstagare var Thure Gabriel Gyllenkrok (6,6 miljoner kronor), Hans Gabriel Trolle Wachtmeister (4,5 miljoner kronor) och Barsebäcks fideikommiss (4,5 miljoner kronor).

Totalt fick Skånes lantbrukare 1,7 miljarder kronor i stöd från Jordbruksverket 2008. Sten Gyllenstierna är arvtagare i femtonde generationen. Han visar gärna runt besökare i de stora kostallarna på Bjersgård utanför Klippan. Skolklasser, politiker och pensionärer får se hur en modern mjölkproduktionsanläggning ser ut. Bjersgård är en av Sveriges största mjölkgårdar. Här hämtar mjölkbilarna som mest 17 000 liter mjölk om dagen.

– Mjölkproduktion är komplicerat och innehåller så många delar att man är tvungen att specialisera sig, säger Sten Gyllenstierna.

Skogsbruket är utlagt på entreprenad. I jordbruket som främst producerar foder till korna är flertalet anställda män. Bland djurskötarna dominerar kvinnorna. När vi går runt i anläggningen håller några av dem på att städa rent i mjölkkarusellen, medan andra inspekterar de dräktiga korna.

Sten Gyllenstierna ägnar sig inte så mycket åt den praktiska driften. Han håller däremot dagliga möten med inspektor och stallchef.

Arbetsskaran är ung, genomsnittsåldern ligger på 28 år. Management är en allt viktigare del för jordbruksföretag, förklarar han när vi sätter oss ned vid kontorets skrivbord.

– Det är mycket stor skillnad mot när jag tog över 1981. Nya tider med yngre arbetstagare kräver nya attityder från mig som arbetsgivare. Nu är det mer samförstånd mellan arbetsledning och de anställda.

Dottern Louise är 17 år och läser på Lundbergs internatskola i Värmland. Som enda barnet står hon i tur att ärva egendomen. Om hon ska ta över driften är mer osäkert.

– Det vet man inte, det beror på intresset. Driften är så pass omfattande så hon anställer kanske en förvaltare och gör en karriär vid sidan om.


Skåne är 1 136 850 hektar stort. Ungefär hälften är jordbruksmark, en tredjedel är skogsmark, resten är vatten, bebyggd mark och annan mark (till exempel golfbanor, myrar och berg). Den allra mesta marken ägs av privatpersoner. Av jordbruksmarken ägs 86 procent av privatpersoner. När det gäller skogsmarken ägs den till 77 procent av privatpersoner. Häckeberga gods har gamla anor. Henrik Tham driver det som en modern företagsledare där varumärke och riskspridning är självklara ord i vokabulären.

När Henrik Tham tog över Häckeberga gods från sina föräldrar vid sekelskiftet hade företaget åtta anställda. I dag är de 16.

Planen är att företaget ska expandera ytterligare och ge sig in på fler marknader. Om ett halvår ska en ny verksamhet presenteras. Vad det handlar om är Henrik Tham hemlighetsfull med.

– Jag har som mål att sätta i gång en ny verksamhet vartannat år, säger han.

Då har han ändå tvingats dra ner på takten. Det har han kommit överens om med de två barnen, elva och nio år gamla.

Det är länge tills det är aktuellt för något av barnen att ta över efter pappa.

Det ämnet är inget som bekymrar Henrik Tham just nu.

– Det är som vilket familjeägt småföretag som helst. Att föra över ägandet är alltid komplicerat. Det som gör detta lite speciellt är att värdet på egendomarna är så högt i förhållande till den låga förräntningen. Men framför allt handlar svårigheterna om att hitta någon arvtagare som är intresserad.

Att han, yngst i en syskonskara på tre, kom att bli förvaltare av Häckeberga har med viljan att göra.

– När jag var sådär 15–20 år förstod jag att det var detta jag ville göra.

Efter utbildning till ekonomagronom på Sveriges lantbruksuniversitet i Ultuna och arbete som redovisningskonsult, kom Henrik Tham så tillbaka hem för att ta över driften av Häckeberga.

Det första han gjorde var att återuppta jordbruket. Det hade sedan 1989 varit utarrenderat och nedlagt.

Att lantbruk är en del av framtidsmixen är han övertygad om.

– Jag har investerat i en helt ny maskinpark, det är klart att jag ser en framtid. Livsmedel kommer alltid att efterfrågas och vi måste ställa om samhället till grön energi.

Hans egen gård bidrar genom raps-odling – som blir till bränslet RME – och flis från skogsbruket som eldas i pannor. Skogen kommer snart dessutom kunna bli en bidragande faktor i framställning av etanol.

– Det finns inte en lösning på energifrågan. Vi måste använda olika metoder. Hade viljan att få samhället oberoende av oljan varit tillräckligt stark hade det varit det redan i dag.

Henrik Tham är delägare i det bolag som framställer bränsle av rapsen. En satsning som handlar lika mycket om ekonomi som miljö.

Strategin är nämligen tydlig – Henrik Tham vill att verksamheten ska vila på flera ben. Det återupptagna lantbruket är ett, skogsbruket ett andra. På markerna finns dessutom 45 hus som hyrs ut.

– Husen ger stabila hyror och jämnar ut verksamheten här.

Ett fjärde ben är det som är kopplat till människors upplevelser. Det är jakt, fiske och viltsafari. Här finns gott om hjort, rådjur, och vildsvin.

Häckebergas naturskönhet för inte bara med sig upplevelser utan också ansvar för Henrik Tham. Många missar att de mest uppskattade skogsområdena ofta är ett resultat av ett aktivt skogsbruk, där långsiktighet har varit och är grunden. En del av området runt Häckebergasjön är dock naturreservat.

– Jag har en bra relation med länsstyrelsen. De har varit tillmötesgående, köpt loss virket och gjort det möjligt för mig att komma fram till mina skogsmarker.

Rödgran har man inte planterat de senaste 15 åren. Den är på väg att ersättas av andra trädslag, som poppel. Landskapet kommer att förändras mot mer lövträd. Mixen av trädslag är viktig.

Boken har sin självklara roll, det är inte minst den som gör Häckeberga så lockande för besökarna.

Samspelet med allmänheten är viktigt för Häckeberga. Slottet ägs av Henriks bror Wilhelm, men restaurang och konferensverksamheten är utarrenderad. Det bidrar starkt till varumärket Häckeberga, ett namn som ska utnyttjas ännu mer i framtiden för att öka intäkterna.

– Det handlar om identitet. Varumärket ska stå för något genuint och levande.

Apropå identitet: Henrik Tham talar som en entreprenör. Han säger att många kallar honom det och att han förmodligen är det. Den starkaste genen är en annan.

– Jag är bonde. Min bästa tid är skördetid. Jag gillar att köra in säd i torken.