Vårdförbundet och Kommunal medger brister

Tusentals mot sin vilja och med ogynnsamma arbetsvillkor. En väldigt stor andel av ofrivilliga deltidare jobbar inom sjukvården och äldrevården. Region Skåne och kommunerna har i princip monopol på arbetsmarknaden för vårdpersonal i Skåne. Båda dessa offentliga arbetsgivare jagar vårdpersonal och hänger på låset och suger upp nyutbildade så fort de är klara med sin utbildning.

Men trots dagens efterfrågan på arbetskraft men mindre tillgång på vårdbiträden, undersköterskor och sjuksköterskor, så fortsätter situationen med deltidseländet, låga löner och dåliga arbetsvillkor inom vården.

Hur är det möjligt? Det borde vara tvärtom. Det borde ju vara ett drömläge för en arbetssökande att lyckas förhandla fram bättre löner och bättre villkor.

Så vad gör egentligen Vårdförbundet och Kommunal för nytta i detta fackligt fundamentala område; löner och arbetsvillkor? Vad gör de för fel?

Jag ställde frågan till tre fackliga representanter på CSK, Kristianstads sjukhus: Malin Tillgren, barnsjuksköterska, facklig representant för Vårdförbundet och huvudskyddsombud, Jan-Erik Hansson, sjuksköterska och även han representant för Vårdförbundet, samt Peter Svensson, skötare inom psykiatrin och vice ordförande i Kommunal.

Alla tre säger att den unga generationen inte lyssnar på facket. Att de inte får gehör för sina råd ute på vårdskolorna att inte acceptera dåliga arbetsvillkor.

De säger med djupa suckar att facket inte lyckas övertyga de unga att de måste ställa krav inför en anställning. Vårdförbundet och Kommunal medger att de inte når fram med sina budskap till den unga generationen inom vården.

De konstaterar, i vårt samtal om deltidsproblematiken, att de nyutbildade inte är särdeles intresserade av facket eller fackligt arbete. Att de hellre kör sitt eget lopp inför en anställning än att gå samman kollektivt med facket i ryggen och försöka förbättra villkor och löner inför en anställning. För väl anställd på deltid och med taskiga villkor så är det i princip kört. Då sitter man fast i en låglönefälla med allt vad det innebär på lång sikt. Med väldigt låg såväl allmän pension som tjänstepension.

Man tycker det vore en baggis för facken att kunna övertyga nybakade vårdbiträden, undersköterskor och sjuksköterskor. Att förmå dem att se om sitt eget hus och ställa krav på en blivande arbetsgivare. Inte minst i ett gynnsamt läge med liten tillgång på arbetskraft och stor efterfrågan hos arbetsgivaren, vilket ju brukar vara guldläge för andra yrkeskategorier att trissa upp sina löner.

Vad är det som saknas? Varför lyckas inte facken peppa dessa yrkeskategorier att ta för sig när de har chansen att förhandla sig till bättre villkor? Varför lyckas facken inte få de unga att sluta böja nacken inför ett hierarkiskt system - som vårdapparaten tyvärr fortfarande är - och märkligt nog acceptera vilka skitlöner som helst bara för att ha fått ett fast jobb. Tacksamma och lydiga rättar de in sig i ledet. Så beskriver de tre e fackliga representanterna uppgivet en sorglig, men reell, verklighet 2011.

Hur är det möjligt att gigantiska Kommunal tillsammans med Vårdförbundet inte lyckas utöva press på två offentliga arbetsgivare att erbjuda sin till övervägande del kvinnliga vårdpersonal anständiga löner och arbetsvillkor?

Är det möjligen så att det är dags att byta ut en dammig 70-talsretorik och anpassa fackens insatser och lockbeten till den nya generations normer, behov och verklighetsuppfattning?

På denna fråga får jag nickande bifall.