Grumlig bokföring om järnvägarna

Kommunalpolitiker runt om i landet, med önskemål om nya sträckningar av järnväg och vägar, är missnöjda med att de inte heller den här gången får nytillskott.

Regeringen tar inget beslut om nya banor för höghastighetståg Stockholm-Jönköping och därifrån en bana söderut till Malmö/Helsingborg, en västerut till Göteborg.

Upprustning ska i stället ske genom ökat underhåll, reinvesteringar, alltså ersättning av utsliten och omodern materiel samt trimning, som kan minska de många förseningarna särskilt vintertid.

Järnvägstrafiken i Skåne är väl utbyggd. Från Kristianstad till Malmö ska det ta 59 minuter med Öresundståg, en timme 23 minuter med Pågatåg. Då stannar Öresundstågen i Lund och Hässleholm, det tar också 14 minuter från Kristianstad till Bromölla.

Pågatågens extra 24 minuter mellan Kristianstad och Malmö beror på att de stannar vid totalt tolv mellanliggande stationer.

På pappret tar det ungefär lika lång tid med tåg som med bil, om tågen inte är försenade och om bilisterna håller hastighetsbegränsningarna.

Regeringen slår två flugor i samma smäll. Förseningarna är besvärande många. Ökat underhåll av det järnvägsnät som redan finns leder till snabb igångsättning, därmed lindrande i den konjunkturnedgång som nu hotar.

Det finns dock fortfarande behov av nya spår, särskilt kring storstäderna och något tiotal mil kring dessa. Rationella skäl talar för att de tidigareläggs.

Problemet är då för regeringen att statsbudgeten tillfälligt försämras, rentav leder till underskott.

Om finansvärlden ser att även Sverige med omvittnat god ekonomi vänder plus till minus reagerar den med höjda räntor på statsobligationerna och onödig spekulation på valutamarknaden mot kronan. Finansknuttarna har nämligen ett tunnelseende som gör att de inte bryr sig om vad skattepengarna används till.

I normal affärsverksamhet är det vettigt att företag tidigarelägger investeringar i sämre tider, inköpen blir billigare och de nya maskinerna står kanske klara till nästa högkonjunktur då priserna är högre. Det är alltså både företags- och samhällsekonomiskt sunt.

Om staten gör samma sak, bygger mer järnväg och väg i dåliga tider, blir statsbudgeten tillfälligt sämre, vilket får finansvärlden att reagera negativt när det egentligen är smartare politik.

Grunden till detta problem är att politikerna nöjer sig med en statlig resultaträkning och inte ordentligt har lanserat balansräkningar där tillgångarna också finns med, inte bara de statliga skulderna.