Fabriker, varsel, vård och Stasi

EWP vindkrafttorn stöter dock på lokalt motstånd i Ystad, fabriken hamnar 250 meter från närmsta sommarstugor, drygt 600 meter från permanentbostäder, och nu hotar företaget att flytta utomlands istället. Kommunalråd Ulf Bingsgård (M) säger att i hans Trelleborg har folk lättare att acceptera industriell verksamhet. ”Det är ju den vi lever av.”

LB-hus varslar återigen, den här gången 43 i Bromölla, 28 i Stockholm. I våras varslades 67 anställda, därav 26 i Bromölla. Produktionen har i år sjunkit till 260 hus från förra årets 450 hus. Finndomo i Hässleholm har nu stängt igen helt, för drygt tio år sedan fanns nästan 600 anställda, ett år sedan 300 anställda. Hela branschen drar ned på grund av att det blivit svårare för ungdom och lågavlönade att låna, bankerna kräver också att huset som köparen flyttar från har blivit sålt innan köpet. Bostadsbristen ökar, nybyggnaden är endast drygt hälften jämfört med den i övriga Norden.

Bostadsminister Stefan Attefall (KD) sade i radion på onsdagen att regeringen inte kan göra så mycket, det är kommunernas sak att ordna fram mark för nybyggen. Rädslan för skuldkrisen som härjar ute i Europa gör att folk inte vågar byta upp sig, trots att Sverige har en av Europas starkaste ekonomier.

Patientsäkerheten är i fara, påstår Vårdförbundets ordförande, apropå att Skånes Universitetssjukhus ska skära bort 500 av drygt 12 000 jobb. Det utarmar personalens ork, hävdar huvudskyddsombudet i Lund.

Den vanligaste kommentaren när företag och institutioner rationaliserar är att personalen” redan går på knäna”. Det är uppenbarligen en ryggmärgsreaktion att dra till med. Nästan alla accepterar i efterhand att man måste jobba lite effektivare, lite smartare och kanske lite mer för att varje år få en reallöneökning.

Vid mitt besök på akuten i Lund i slutet av november för en handskada var det en anmärkningsvärd effektivitet och ett lugn hos personalen jämfört med rapporter om kaos och köer. Efter en timme och en kvart kom jag ut efter två samtal med läkare, dessutom röntgad och med bandage. Åtta timmars väntan, som det larmats om, är nog extremfall.

Kriminella gäng styr på Sevedsgatan i Malmö, vilket föranledde justitieminister Beatric Ask (M) att besöka kvarteret i tio minuter. Hon klagade över uppbådet av journalister som följde henne dit. Men varför åkte hon då inte i all hemlighet?

Justitieministern har varit minst sagt ovillig att lätta på hemligstämpeln om de svenskar som rapporterat till östtyska diktaturens hemliga polis Stasi och talar om integritet, absurt åtminstone när det gäller de som själva skickat in rapporter till Stasi eller berättat personliga lättkontrollerade fakta.

Vi som på 1970- och 80-talet tog båten Trelleborg–Sassnitz och vidare till Berlin upplevde skräcken och ledsamheten hos många östtyskar. Övriga riksdagspartier har nu två decennier efteråt fått baxa en moderat justitieminister till att överväga en viss öppenhet om de personer som uppenbart förrådde sina medmänniskor. Synnerligen trist inställning.