New Articles

Beras kontrastrika tid

New Articles Artikeln publicerades

Det som präglat Bera Nordals tid som chef för Malmö Konsthall är skarpa kontraster mellan ljus och mörker. Alla de utställningar hon ansvarat för under åren 1997–2002 utmärks av mörker eller ljus, död och allvar, ljus och lekfullhet. Bera Nordal har använt sig av konsthallens potential till det yttersta. Antingen har publiken mött en alldeles mörklagd hall som i utställningen med Louise Bourgeois och ännu extremare hos Peter Greenaway då det ljusa grangolvet målades svart. Lika extremt åt andra hållet var den bara hallen som en öppen hangar med Lawrence Weiners texter på väggarna medan Barry Le Vass och Kristen Ortweds låga skulpturer kröp på golvet. Det var som att möta ett öppet landskap – kalt, betat och kärvt. Tony Craggs lekfulla skulpturer placerades ut i detta landskap och behärskade ett sällsynt utrymme. Även den mer konventionella måleriutställningen med Sam Francis enorma dukar som exploderade i sin färgprakt i det skarpa vårljuset 2000 framhävde hallen. Bera Nordal brottades med en extremt flexibel konsthall och har under sina sex år fyllt denna betonglåda med 30 olika utställningar. Listan är imponerande men det kan inte varit lätt att efterträda vår folkbildare och högst dynamiske Nordgren. Även han brottades med Anshelms låda och genomförde en viktig renovering. Bera Nordal var ännu mer radikal, framförallt vågade hon mörklägga betonglådan som var så känd för sitt ljus – och detta i ett land som behärskas av mörker större delen av året. Hennes verkliga genombrott kom med den stora presentationen av Louise Bourgeois 1998. I Sverige fick publiken äntligen se riktigt många verk av kanske vår tids märkligaste nu levande konstnär – den +90-åriga Louise Bourgeios som fick sitt genombrott 1990 då hon var USA: s konstnär på Venedig biennalen. Av den långa utställningslistan framgår att Bera Nordal visat många separatutställningar med kvinnliga konstnärer som ensamma behärskat den stora hallen: Louise Bourgeois, Lena Mattsson, Jana Sterbak, Marijke van Warmerdam – alla konstnärskap som behandlar viktiga frågor i vår tid. Även iranska Shirin Neshat visade det politiskt viktiga verket Turbulent 1999, om kvinnans villkor i en muslimsk värld som även har relevans i Sverige. Om genombrottet var Louise Bourgeois måste Peter Greenaway-projektet betraktas såsom en rysare – en modig persons vansinniga dröm förverkligades. Kulturbro 2000 efterlyste drömprojekt och Flying over Water infriade på alla sätt kriterierna. Utställningens kaotiska tillblivelse under Greenaways despotiska regi dokumenterades av dåvarande filmbolaget Propello (numera STARK) med Mikael Svensson som filmproducent och sändes i TV2. Här framkommer bakom kulisserna en utställningskommissaries dröm - eller kanske mardröm - då konstnärens önskningar skulle infrias med allt vatten som porlade under golven och sprutade från taken i dödens väntrum. Projektet var vansinnigt och blev en stor publikframgång som satte Malmö Konsthall på kartan. Det är de utställningar som framstår som helt omöjliga och drivs igenom mot allt sunt förnuft som lever längst i våra minnen. Bera Nordal lämnar Skåne men stannar i Sverige när hon 1 maj tillträder som chef för Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn på Tjörn. Hon får nu chansen att bestämma riktningen för ett alldeles nytt museum. Detta präglas av samma radikala arkitektur som Anshelms Malmö Konsthall men omgivningarna - med hav, kobbar och skär - liknar mer Bera Nordals hemland Island. MARIKA WACHTMEISTER